Ja jag kan inte kalla det något annat, min panikartade livsfråga; vad ska jag bli när jag blir stor!?
 Det är ett stressmoment i världsklass och när valet väl är gjort kommer frågan att ha ångest över övergå till; gjorde jag rätt val!? Och svar på denna fråga kommer jag väl inte få förrän om en 10-15 år och då känns det ju så dags. Visst man kan ju sadla om, men let's face it, jag är 43 om 15 år, inte 33 och Eddo och hans inställning till lån/studielån kommer leda till hjätstillestånd och för tidig död för honom om jag helt plötsligt kommer en dag och säger att jag vill sadla om och ta ännu ett lån. Nä, jag vill ju att han ska hänga med lite längre än så.

 Det som är närmast till hands är ju lärare, men varför frågar jag mig då? Vad är det egentligen med läraryrket som lockar? Och jag vet fasen inte om det finns något som lockar, jag har mest tänkt på det yrket för att jag älskar att själv studera ämnena historia, religion, samhäll och detta för att jag en fantastiskt bra lärare i de ämnena när jag gick gymnasiet. Men det är som min studievägledare sa, bara för att jag tycker om att själv plugga de ämnena betyder inte det att jag tycker om att  lära ut dem. Eller att jag är bra på det.

 Socionom har slagit mig med, det verkar intressant på ett lite luddigt vis, egentligen vet jag knappt vad man gör när man väl är färdig med utbildningen. Lite vet jag kanske, jag vet att socionomer kan jobba med ganska många olika typer av saker, men det är ju ofta med människor, utsatt på ett eller annat sätt. Är det rätt för mig som kan vara ganska så cynisk och oempatisk ibland. Är det kanske en fördel?

 Bibliotikarie har ju också snuddat vid mina tankar, men det är ju min kärlek till läsandet och böcker som gjort att jag överhuvudtaget tänker på det yrket. Tänk att låta livet kretsa kring böcker, det låter ju helt underbart, men så vet jag ju att det innebär så mycket mer och jag vet inte om det är så speciellt intressant.

 Djurhälsovårdsinspektör ( om det nu är den rätta titeln ) är väl egentligen det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle jobba med något som jag tycker är väldigt viktigt. Problemet ligger i utbildningen, troligen måste man vara veterinär eller liknande ( jag förstår iofs inte vad liknande skulle vara, antingen är man veterinär eller inte ) för att vara behörig till detta yrke och utbildningen är både lång och svår att komma in på, om jag är realistisk så för svår plus att jag måste läsa ännu mer ämnen på gymnasienivå för att ha behörighet.

 Ah det är ett jäkla gissel, och samtidigt frågar jag mig varför det ska vara så viktigt, jag vill inte leva mitt liv på jobbet ( då menar jag inte tidsmässigt ), jag vill inte att det ska vara något som tar plats i mitt liv, eller? Vill jag känna att det jag gör gör skillnad, kommer det att förändra mig och mitt liv till det bättre? Det logiska svaret vore; ja! men sedan när blev livet logiskt?

Ja jag hittade denna statistiken på en blogg jag läser och  jag fann den lite intressant, jag blev upplyst om endel som jag inte visste om oss svenskar som läser bloggar ( detta är en statistik på vad svenska blogg läsare söker mest på, och ja jag förstår lika lite som ni om hur man lyckas få fram denna fakta ).

 Sex är intressant, det har det ju alltid varit, har jag förstått... Men sexnoveller? Är detta då "tant-snusk-böcker"-aktigt eller är det Rapport klass på dem. Finns det de som sitter och skriver sexnoveller på sina bloggar? Hur mäter man nöjda läsare? Är det antal.. nej, jag tror jag låter tanken stanna där.

 Onanera? Ja jag vet ju att jag inte vill läsa om andras erfarenheter om det när jag bloggar runt...

Ja, så kollar man vidare på listan, olika bloggares "namn" kommer upp, Papa Dee det är ju inte så svårt att lista ut varför han står med, men så på elfte plats så har vi gummistövlar, jag måste ju säga att det var lite otippat. Nu när det är så mycket som har med sex att göra så undrar man ju genast om det är någon slags fetisch som drabbat svenska bloggläsare, jag har hört talas om mycket men har aldrig förknippat gummistövlar med sex in any shape, form or way, tills nu.
Men det kanske säger mer om mig än Sveriges blogg läsare...

 Ja, jag kan se hur högt era ögonbryn nu har placerat sig och ni kan ta ner dem igen, detta är helt oskyldigt... Detta är inte den typen av inlägg där skrivaren lyriskt proklamerar att ett bröllop med pompa och ståt ska gå av stapeln och att hennes lycka är gjord. Här kommer aldrig proklameras bröllop, möjligen till 1 april.
 Jag har inget behov av att gifta mig, vem som helst kan gifta sig det säger ingenting, särskilt inte i dagens samhälle då man skiljer sig till höger och vänster. Men visst, gift dig hellre 6 månader in i förhållandet än att du skaffar barn 6 månader in i förhållandet... vem kan vara så korkad...



 Men inte sagt nu att vi inte pratar om det, det gör vi visst, oftast är det jag som tar upp det ( not on a daily basis, men det händer ) men det händer att Eddo också tar upp det, även om han skulle blåneka om ni frågade. Allt är bara löst prat om för och nackdelar, Eddo har alltid den cyniska inställningen att det är en massa krångel när man går isär, jag har kanske ett lite annorlunda tankesätt, lite mer åt det lyckliga, lulliga hållet. Sen diskuterar man det klassiska, vad man ska ha på sig och var man ska gifta sig, det kan vara ganska så roligt att prata om särskilt om jag får bestämma allt.
 Men jag skulle lika lite gifta mig i kyrkan som i stadshuset ( eller vart man nu styr stegen ) och släkten skulle bli snuvade på bröllopet för jag vill ha det så litet och intimt som möjligt, gifter vi oss så är det ju för vår skull.

 Eddo resonerade för ett tag sedan att nu kunde vi liksväl gifta oss för vi hade tagit ett gemensamt lån...

 Sitter och pluggar matte, just i denna stund så går det hur bra som helst men det är just det som är problemet med matte, allt är så för stunden...
 Förstår man vad man gör och hur man ska gå till väga så är matte hur roligt som helst, allting flyter på och man känner sig alltid lite extra smart när det är ett omöjligt ämne som matte som går bra.
 MEN så kör man fast, it's bound to happen, no going around it! Och matte är inget jag klurar ut själv ( ok, vid sällsynta tillfällen så plingar det till ), det påstås hela tiden att matematik det är det mest logiska som finns, men jag har ännu inte funnit logiken i det hela. Fine, om man räknar vanlig matte; de fyra räknesätten, procent och olika typer av vanlig problemlösning, då ser jag en liten röd tråd, men tro mig allt är ett enda stor ihoptrasslat garnnystan när jag kommer till ekvationer, funktioner, grafer mm mm...

 Ja fast nu, denna lilla del som jag håller på med nu, är det inget trassel...

 Vissa saker är lika bra som när man hörde det för första gången..

 Ja nu förstår man ju att A-teens gjorde en Milli Vanilli och ägnade sig åt fusk och falsksång... Ja de slog väl kanske inte igenom pga sina unika sångtalang, jag vet inte riktigt varför de slog igenom. Elin det kan väl du svara på, ditt lilla popsnöre ;)
 Men ja nu kan man ju fråga sig hur jag har dragit denna slutsatsen... Jag sitter just nu och tittar på Sing-a-long, ett ganska så roligt program tycker jag, Rene hon är härlig och ärlig hon. Det är denna utav A-Teens sångfåglar som är med i dagens program ( jag vet inte vad hon heter );



 Hon var med i något annat musikprogram nu ikväll också, hon ska väl släppa någon platta så nu är det stenhård marknadsföring som gäller. Men den jävel som går och köpen hennes platta efter att ha hört henne sjunga här är ju mer än lovligt galen för människan kan faktiskt inte sjunga och särskilt karismatisk är hon ju inte heller...

 Ja efter kvällens prestation är jag övertygad om att playback var friskt förekommande under deras konserter...

 Ja så inleds Svenska kyrkans brev till oss, de vill att vi ska komma på familjegudstjänst och där ska Noel få sin alldeles egna bibel. Man måste föranmäla sig, det är väldigt viktigt för barnets namn ska stå i bibeln.
 Ja för det är ju så att vi har ett barn som fyllt eller fyller 5 år säger de i brevet, redan där känner man ju att det hela är lite opersonligt; de vet inte ens om han har fyllt år eller inte, de kunde de ju tagit reda på.
 Sedan kanske de också kunde tagit reda på om Noel är med i Svenska Kyrkan, ja kanske tom om föräldrarna var det. De skulle ganska så snabbt komma fram till att så var inte fallet och då kanske de kunde spinna vidare lite och komma till slutsatsen att dessa människor inte är så intresserade av Svenska Kyrkan överhuvudtaget.

 Men visst var det trevligt att de grattar Noel, även om det var i massutskick...

 Pratade med mamma över telefonen idag, pratade om ditten och datten; den ekonomiska krisen i USA, jobb, bostadsköp, hundar, ja lite allt möjligt. Just innan vi ska lägga;
 -Du kommer få ett paket på måndag, säger hon.
- Jaha, säger jag, glatt överraskad.
- Ja jag har skickat ett paket, fnissar hon.
- ...
- Men jag säger inte vad det är, fnissar mamma vidare, helnöjd med sig och sin kupp.

 Jag är så trött på allt vad vikarier heter på jobbet, var hittar samordnarna dessa konstiga individer?! Det har alltid varit likadant, vikarier har svårt att komma i tid till jobbet, att stanna på jobbet till passets slut och att överhuvudtaget komma till jobbet.

 På ett ställe som jag jobbar natt nu så måste man ringa upp till den man ska byta för porten är låst och den personen måste komma ner och öppna. Med ordinarie personal så är allt lugnt, de kommer ner, öppnar och man går upp tillsammans och man har lite rapportering av läget.
 Men vikarier, ja man får ju vara glad om man hinner se hur de ser ut innan de svischar förbi en i porten och slänger nyckeln till en. Det stör mig, som fan rent ut sagt! Detta är en människa som jag ofta aldrig har sett och det känns mer än lite konstigt att man knappt hinner säga hej innan denna personen går. Och missförstå mig inte, jag är ofta tidig, ca 20-30 min tidig, och har inget alls emot att den jag byter av går tidigare men jag tycker fan inte om när vikarier bara förväntar sig att de kan gå innan jag ens har kommit innanför dörren.



 En av tjejerna ( det är oftast ganska så unga snäckor ) kom ner en kväll, säger att ja hon tänkte ju gå nu det var väl ok... Varpå jag skrattar rakt ut och förklarar ja, det är ju så dags nu att be henne följa med mig upp igen när hon står där med allt sitt pick och pack halvvägs hemma...
 Ja då blir den lilla tösabiten förnärmad och lite småsur och förklarar att allt är ju lugnt här på jobbet...
 Vilket jag då säger att det vet jag, jag tycker bara att det är jäkligt dålig stil att bara förvänta sig att man kan gå 40 min innan passet slutar ( jag var ganska så tidig ja, men jag gillar och vara tidig mindre stress )...
 Eeh jaha lyckas hon få ur sig då... och jag ger henne en gå-hem-din -lilla-skit-blick vänder mig om och går in... jag vet, det var moget och löste ingenting, men någon gång så måste människor komma till insikt själva...

 Eddo har liknande problem på sitt jobb ( vi är ju anställda på samma ställe men jobbar hemma hos olika personer ), speciellt är det en person ( de jobbar dubbelt, alltså alltid 2 och 2 tillsammans) som alltid kommer en 10 min försent för att sedan tycka att han kan vara den utav dem som avlöses först ( när en avbytare kommer så får en gå medans den andre väntar på den andra avbytaren ) när första avbytaren kommer... Vad är det för jävla stil?! Vem får någonsin för sig att man går hem först när man är den som kommit försent till jobbet??
 När Eddo då påpekar att den andre kom faktiskt försent och att Eddo minsann ska gå hem först, ja då blir den andre nästan sur...

 Ååh jag vet, detta är bara småsaker egentligen, men faan vad man kan störa sig på sånt!

 Ja Noel har gått och blivit AIK'are, ja vet det känns inte bra någonstans, man frågar sig; varför just AIK?! Enbart av det simpla skälet att de skickade hem reklam till oss och att vi bor jäkligt nära Råsunda.
 Jaja de håller till på Råsunda IP, same same but different skulle jag säga då.

 Första gången vi skulle dit var Noel hur uppspelt som helst, han skulle minsann spela fotbollsplan, han var hur mallig som helst och skröt som en galning på dagis och lade stödigt till ett; - ska du också spela fotbollsplan? Helnöjd när svaret från kamraten var ett nej...
 Så vi tog ju tunnelbanan till Solna, eller som Noel säger - Till älgen, och går den lilla biten till Råsunda IP, men Noel han är inte dum han, han vet om att det är Råsunda Stadion som gäller, det är där man ska vara om man ska spela fotbollsplan på riktigt, så ja det är ju dit han styr stegen. Snart Noel, snart, får vi lugna honom med och istället styra stegen mot den sunkigaste jäkla fotbollsplan jag har sett; Råsunda IP. Ja det kändes sorgligt, kändes nästan som att vi tagit oss till en bakgata i Bolivia där barnen knåpat ihop sin egen boll av gummidäck och annat skräp; drömmen finns där om än långt borta...

 Nåja, när det väl kommer till krita så handlar det ju om ledarna, om de kan få barnen till att tycka det är roligt och spännande att spela fotboll. Allt är ju, som det ska vara i denna åldern, bara på lek, inget tävlande utan allt ska bara vara på lek. Och jag måste tillägga att det kom ju endel ungar, det var lätt över 100 4-5 åringar som skulle samsas om en ynka fotbollsplan, låter det som ett vinnande koncept? Nä, jag tycker väl inte det heller. Men vidare till ledarna. Noels grupp, de delades in i grupper om ca 15 barn i varje, fick 2 unga tjejer som ledare, tjej eller kille, who cares! Men herregud rent ut sagt, det såg inte ut som att de någonsin varit så nära en 4-åring som denna dag, ledarna var mer vilse än barnen... Det tog en halvtimme innan de kom igång och ja alla vet vi ju att en halvtimme för dessa knattarna är en livstid...

 Ja ska vi sen prata lite om lilla Noels insats, om det nu går att tala om någon sådan, så hade han gjort sig bäst på bänken. Det var väl lite turbulens med en annan lite större pojke som Noel tyckte var aningens hotfull och Noel ägnade större delen av den sista halvtimmen vid sidan av planen istället för på. Man försöker heja på och uppmuntra allt vad man kan, men i slutändan så är det han som ska ut och sparka och han ville inte.

Ja, detta var förra veckan och igår var vi tillbaka på Bolivias bakgator för att testa och se om det kanske skulle gå lite bättre och det var väl både ett ja och ett nej där. Ledaren denna gången var bättre tycker jag, men det blir väldigt opersonligt med en såhär stor klubb, inget jag rekommenderar faktiskt. Noel hängde med bra när det var lite övningar med bollen, men ungen var ju vettskrämd när han skulle springa efter bollen med alla de andra ungarna i hans grupp. Så åter till att stå vid sidan om och tjura... Men så fick han tillslut vara målis, då tyckte han att det var roligt; han slänger sig efter bollen igen rädsla någonstans och är helnöjd med sig själv. Elin sa detta redan i somras; - Han är född att vara målvakt, han bara slänger sig efter bollen.
 Det var mycket roligare att se, man har ju ingen lust att försöka tvinga honom till någonting som ju ska vara roligt... Men det är ju också så att det inte är inriktat vid så tidig ålder, ungarna turas ju om att göra allt...
Ja vi får ju testa några gånger till, vill han själv gå dit så gör vi det men om han någon gång säger att han inte vill, ja då vill han helt enkelt inte...

 Men AIK's knatteskola får inte så många plus av mig såhär i inledningen iaf, tyvärr...

 

 

 Den bästa frukosten någonsin är min mammas scones, det vattnas i munnen bara jag tänker på dem... Det finns inget nyttigt med dem, ingen fågelmat nära dem, inget tuggmotstånd någonstans, det bara smälter i munnen; power to the vita mjölet!
 Ja, jag är bara avundsjuk på alla som tycker om mörkt bröd med stora barkbitar i så därför gör jag mig rolig på er bekostnad...

Men ja iaf så lägger jag ut receptet här, så baka och njut för fan!

• 4,5 dl mjöl
• 2 tsk bakpulver
• 1/2 tsk salt
• 1/2 dl socker
• 50 gr margarin eller olja
• 2 dl mjölk

 Blanda alla torra ingredienser först, smula ner det kalla margarinet eller häll i den kalla oljan. Tillslut häll i mjölken och knåpa ihop degen, man måste smälla i lite extra mjöl men degen ska vara lite klibbig när den är färdig.
 Dela degen i två delar platta ut i "runingar" ca1 cm tjocka och gör ett kors, inte genom hela kakan, i dem som gör så att man kan bryta brödet i fyra delar när det är färdig gräddat.
 In i ugnen, 250 grader i 12-15 minuter.

 I år känns det bra, julen är räddad; jag har redan kommit på vad jag önskar mig i julklapp ( ja förutom det Nintendo Wii som Elin lovat mig )! Jag vill bli WWF vän, det kostar från 300 kr, men om man betalar in 540 kr så får man en jättefin panda-dekal och en bok som verkar superfin, nämligen Vindar från Arktis. Detta vill jag ha i julklapp, helt seriöst alltså, man skänker lite pengar till ett väldigt gott ändamål och jag får mitt medlemskap och en fin bok. Det kanske verkar konstigt, men när det gäller sådanahär saker så är jag lite koko.
 Helst av allt så skulle jag vilja ge alla jag känner en donation i deras namn till WWF i julklapp, varje person får ett fint kort och så, men jag har en känsla av att det inte kommer klinga så väl... tröja vs donation.. tröja vs donation... tröja!
 Fy fan jag känner bara giriga jävlar... just det, jag pratar om er!

 Jag snokar rundor lite på aftonbladets hemsida, läser oftast bara kändisnytt där för jag tycker att det är en ganska så sjabbig tidning som enbart går ut på sensationsjournalistik. Så jag scrollar lite, ser att Carolina Gynning har en nära vänskap - med en popstjärna. Hans ansikte visas inte, istället ser man bara en rund beige fläck. Det här är ju spännande, jag förväntar sig att det åtminstonde är en Backstreet Boys-stjärna bakom fläcken, kanske är det självaste Tommy Lee? Så jag klickar, spänd av förväntad! Andreas Kleerup är det som gömmer sig bakom fläcken. Vem fan är Andeas Kleerup?? De hade fan inte behövt dölja honom för jag hade inte vetat vem det var ens om jag såg honom!

 Tss... Andreas fucking Kleerup

 Ja den gick på tv ikväll, jag hann se lite när jag var på jobbet och jag måste säga att jag tycker att Eddie Murphy är en riktigt bra skådespelare i den filmen. Jag har haft en väldigt krass inställning till hans skådespelartalang, filmerna han har gjort de senaste 10-15 åren har inte varit mycket att hänga i julgranen... Allt har mest bara varit högljutt, skränigt och överdrivet och det är inte humor.
Och visst måste väl Snuten i Hollywood ha bland det absolut mest kända ledmotivet, hör man det vet man direkt vilken filmen det är;

 Visst kan man väl bli lite förskräckt när man ser alla dessa unga tonårstjejer sent en fredags eller lördagskväll, fulla, fnittriga, högljuda och kläda och sminkade som jag vet inte vad. Man vill antingen ta dem i famnen eller ruska om dem och få dem att förstå att det är mycket bättre och säkrare om de inte springer berusade på stockholms gator mitt i natten... Man är alldeles för oslagbar när man är ung, man kan inte se konsekvenserna av verkligheten ännu...

 Nuförtiden är jag nästan alltid nojig när jag är ute själv och ja det räcker nästan att det är mörkt, det känns inte tryggt. Men jag har fått erfara att det minsann inte är speciellt tryggt mitt på ljusan dag heller; för ungefär ett halvår sedan så var jag i Solna, jag skulle på en arbetsintervju och visste inte riktigt vart jag skulle. Det kom fram en man, av utländsk härkomst om det nu spelar någon roll, till mig som frågade efter vägen, vart kommer jag inte ihåg men jag berättade för honom iaf hur han skulle ta sig dit. Han var trevlig men väldigt pratig och jag förklarade att jag är påväg till en arbetsintervju så jag var tvungen att gå. Och han hänger på, vafan gör man då liksom?! Jag var ju tvungen att gå till intervjun och ignorerade honom men det hjälpte inte han var som en igel... Jag kom till ett ställe där jag skulle gå upp för en trappa och upp på en viadukt, på en avsatts mellan två trappor så försökte denhär snubben hålla kvar mig och tafsa och ha sig men jag slet mig loss och skrek åt honom att släppa mig. Sen stack han... Detta var mitt på förmiddagen och inte fan är man rädd att något sådant ska hända då inte.
 Jag gick på dendär intervjun, men den gick snabbt för jag var helt skakis i hela kroppen, ville bara hem. Skulle gått på en intervju till den dagen men sket i det. Man tror ju inte att en sådan här "liten" sak ska påverka en så men jag var ju helt nojig hela vägen hem sen ju, tittade hit och dit efter denhär mannen...

 Vi lever i ett jämställt samhälle, absolut, men vad liten en man kan få en att känna sig som kvinna, man är utsatt och sårbar när det verkligen kommer till kritan pga att det finns en liten klick av män som är beredda att utnyttja sitt fysiska övertag.
 

 Jag är inne i en period som jag kallar läsar-torka; dvs jag har en bok men jag kommer ingenstans i den för egentligen orkar jag inte läsa den. Det händer inte ofta med mig, extremt sällan och jag hatar det. För om jag inte kan läsa då har jag inget sätt att koppla ifrån och koppla av. Och jag älskar ju känslan av att ha en riktigt bra bok framför mig att läsa och det ska vara en roman, jag läser inte för att jag vill lära mig en massa. Jag läser för upplevelsen, det är svårt att beskriva för det känns som den mest naturliga sak att läsa, jag förstår mig inte på att inte alla läser kopiösa mängder med böcker. =)
 Ja nu är jag fast på Nord och Syd och skälet är ju att jag har läst den innan men känner att jag måste läsa om den för att kunna läsa fortsättningen. Jag har nämligen jäkligt dåligt minne när det gäller att komma ihåg handlingen i en bok, när den är slut lägger jag den ifrån mig och går vidare till nästa och nästan allt är glömt.... Likadant med film.

 Igår när jag efter jobbet satt och väntade på bussen så började jag prata med en man ~40, vi pratade jobb, han undrade vad jag jobbade med och jag berättade att jag var personlig assistent, vilket han tyckte var ett mycket viktigt jobb, det var betydelsefullt och hade stor mening. I grund och botten är det ju så, men oftast känns det inte så iaf... Man är ju trevlig och frågar vad han jobbar med, han var molekylärbiolog ( jag tror det hete så ). Då känner man sig fjuttig med sitt ps-jobb, när någon slänger ur sig att de är molekylärbiolog, ordet stinkar ju av intelligens och många års studier. Men enligt honom var det inget märkvärdigt, vem som helst kunde bli det... tjo flöjt what a load of bull..

 Idag ska Noel på sin första fotbolls"träning", han säger "att han ska spela fotbollsplan". Han har skrutit om detta på dagis, om hur han har varit och handlat jättebra skor av en "den röda pojken" och att han ska ha dem när han ska tävla fotboll på torsdag ( ja, vi kan inte begära för mycket han är trots allt bara 4½ år ). Sen att han var sur som strömming när vi skulle köpa dem det nämnde han inte, han ville inte alls ha dessa skor, han skulle kasta dem så fort han bara fick chansen. Nu är det annat ljud i skällan minsann...

 Ja jag har inte varit någon ängel när det gäller denhär fotbollen jag heller, jag har använt mig av fulspel för att få Noel till att göra som jag vill; - äter du inte upp maten så kan du ju inte spela fotboll... städa ditt rum för det gör stora pojkar och det är ju bara stora pojkar som spelar fotboll... Noel, kom nu hit här för annars kan du glömma fotbollen...
Fy fan vad desperat man är ibland, det låter ju riktigt hemskt nu när man tänker på det i efterhand, fast att jag vet om att det är såhär man drar och stretar med hur många konflikter som helst med det lilla livet.

 
 Nu är det väldigt spännande med Micke och Kräk-Eva på 5an, de ska räkna ner till noll, vi kan avbryta dem när som helst, glöm inte det, när som helst och kamma hem den stora STORA vinsten. De börjar på 5, håller upp varsin hand som symbolerar nedräkningen.. Nedräkning börjar, de undrar hela tiden om jag vet vad detta innebär för mig, vilken chans detta är för mig? Jag tror inte jag förstår för detta verkar ju vara något helt fantastiskt stort, evig lycka...
 Och så gör de det mest otroliga, går från 5 till 4, nedräkning med fingrarna för oss som inte kan visualisera detta, de gör inte det som alla förväntar sig; tar bort tummen, nej då de tar bort lillfingret. Jag försöker och försöker hålla lika raka fingrar som de med lillfingret böjt, men jag kan inte. Ja nu förstår jag hur fantastiskt detta var, jag har fått skåda ett stordåd.

 Ja första gången jag hörde denna sången så föll jag direkt, jag älskar den, tycker den är helt underbar...




 ja det är Losing my religion med REM... =P

 

 Det roliga är att när hon sen har lärt sig den riktiga texten så låter det ännu jävligare...



 Det finns något djuriskt i oss alla...

 Tittade på "Vem vet mest" innan, en utav tjejerna, en deltagare, log stort och skrattade hela programmet. I början tyckte man ju att hon verkade lite gullig, efter en stund tyckte man att nu räcker det lilla gumman, mot slutet av programmet kände man hur hela ens medvetande skrek "SLUTA SKRATTA DIN LILLA TÖNT". Väldigt fientligt jag vet, men så rolig är varken programmet eller programledaren Rickard Olsson. ( ja jag vet, hon var säkert nervös, men tänk va jobbigt om hon är så på riktigt, fnissar och skrattar åt allt, det är ju sådana som göra att mordstatistiken är så hög )

 Pratade med Elin idag och vi diskuterade, tvivel, tvivel på sig själv, ens kunskap och ens intelligens. Hur man ofta kan hålla käften i en diskussion ( säg i skolan ) om ett ämne enbart av rädsla att uppfattas som dum eller korkad. Fast att man egentligen vet om att det man har att säga är lika relevant och "spott on" som någon annans reflektion. Varför är det så? Det är så förbannat svenskt och irriterande. Vi stör oss på amerikaner och deras tro på sig själva och deras nation, men detta är något som de får lära sig redan i skolan, att man ska tro på sig själv och ens egen förmåga.( missförstå mig rätt nu, jag stör mig lika mycket på kaxiga yankes som ni gör ) Det är något som man i svenska skolan också borde se till att elever jobbar på, för om man tror/ vet att man kan så ökar också ambitionerna.

 Jag vet att när jag gick i grundskolan så var jag en medelmåtta, ni vet en sådan som fick 3:or i det mesta, mitt medel var typ 3.3 när jag gick ut nian. Jag såg aldrig mig själv som intelligent, tyckte inte att jag var speciellt bra på någonting. Gymnastiet gick jag ut med väldigt spridda betyg, från IG till MVG, det blev faktiskt endel MVG men jag intalade mig själv att det var enbart för att jag gick på Önnestad, nog var det enklare där det var ju så många som fick dåliga betyg medan jag fick bra.
 Men såhär i efterhand så är jag så jäkla irriterad på att jag hade den inställningen, på att jag inte trodde på mig själv och min intelligens. Jag fick inte bra betyg i alla kärnämnena för att det var en enklare skola utan för att jag la ner tid och tyckte det var intressant, jag hade faktiskt endel lärare som gjorde lektionerna riktigt intressanta.

 Jag gjorde Högskoleprovet i våras, guuud vad jag var nervös, hade riktig ångest för det kändes som min intelligens satt på spel. Löjligt, ja, men tyvärr riktigt jäkla sant. Man ifrågasätter sig själv så mycket efter att man gjort provet så det känns omöjligt att svara på om man gjort bra ifrån sig eller inte. Men självklart så drar man till i underkant när man ska försöka uppskatta vilken poäng man fick, jag sa till Elin säkert 100 ggr att "nä, 0.7-0.8 nått sånt blev det nog". Elin tyckte att jag var full av skit och att jag nog skulle få se.. Och det fick jag fan, jag blev som en liten ungen på julafton när jag såg mitt resultat; 1.4. ( ja, det är ju knappast något jag blir läkare på... men jag var fan stennöjd )
 Men visst, nu när jag skriver detta känner jag ju genast att jag måste ursäkta min egen lovprisning över mig själv och min prestation genom att säga att jag har en fördel iom att jag läser så pass mycket som jag gör, både svenska och engelska böcker. Det är en fördel helt klart, för jag sög fet balle på matte och diagram/kart-delen haha.

 Jag ska göra allt i min makt för att Noel ska tro på sig själv och sin förmåga, att förstå att the sky is the limit, han ska inte få sätta gränser för sig själv, han ska inte se ner på sin egen förmåga eller möjlighet. För jag kan känna att om man själv fått lite fler positiva ord, lite mer positivt stöttande så kanske jag aldrig varit dendär medelmåttan som jag tyckte att jag var.


 Tydligen är Michael Jacksons kalsonger från polisutredningen kring misstankarna kring sexuellt ofredande av minderårig till salu. 6 mille är utgångspriset. Fy fan det här är ju det bästa sen tetrapak! Vad säger ni, ska vi gå ihop, göra slag i saken och ropa hem godbiten?!

 Vad är det för jävla sjukt samhälle vi lever i, vad är det för degenererad variant av människan som går på våra gator idag?
 Tydligen finns det människor ( om vi nu vill kalla dem de ) som anser det vara helt ok att lägga ut obduktionsbilder på internet på den lilla pojken och den lilla flickan som blev brutalt mördade i Arboga. Sen har vi dem som försvarar handlingen, som tycker att det är helt ok, det ska vara offentlig handling. Dessa människorna kan inte ha barn eller någon som står dem nära, någon som när tanken vindlar om att dessa skulle skadas känner illamående och panik.

 När jag läste om detta blev jag helt chockad, förfärad och äcklad... läser jag verkligen rätt är den tanke som slår en. Är det inte nog med att de stackars små rara söta barnen blev mördade utan nu ska vi alla kunna plocka isönder denna förfärliga händelsen efter eget tycke??
 Egentligen ska man väl inte bli förvånad.. eller förfärad. Det säger Eddo hela tiden, han är väldigt cynisk för cynisk tycker jag många gånger. Han anser att människan hela tiden bevisar att den är kapabel till vad som helst, gränser för människans grymhet och egoism är allt för många gånger väldigt långt bort. Jag kan väl tycka samma saker om speciella individer men jag generaliserar inte på samma sätt som han. Oftast...

 Men människan kan vara en jäkla besvikelse ibland...
 

 Ja till skillnad från vissa andra så äger jag inget regnställ så idag blir det till att hålla sig hemma för regnet störtar ned som om det fick betalt för det. ( hoppas Erica fastnar i tullen; för mycket godis per capita )

 Såg lite på "Min stora kärlek" igår, det handlar om en snubbe som blir hypnotiserad ( eller nåt ) och ja i princip it turns ugly in to beautiful ( to make a long story short ) och han blir förälskad i en tjej som man väl kan beskriva som "larger than life" men i hans ögon är hon det vackraste som gått på denna jord, hon är snygg, sexig och ja allt detdär.

 Precis så behandlar Eddo mig, han ger mig komplimanger hela tiden; han tycker jag är snygg, sexig, älskar min kropp, ja vi ska inte gå in på detaljer...
Jag vet, jag har haft tur, han är en pärla, han är en katt bland hermeliner mm mm... Och det värmer, det är helt underbart att ha en kille som trots det vi gått igenom; med barn alldeles för tidigt och allt vad det innebär och andra påfrestningar, så ser han på mig på exakt samma sätt som när vi började träffas, fast med mer kärlek i blicken.

 Men jag känner mig som henne; tjejen som är tjock, inte åtråvärd och som undrar var han tappade sina glasögon någonstans. Jag brukar ofta skoja med Eddo och säga att han är precis som denhär killen i filmen eller att han är förblindad av  kärlek *s* och ja en ganska så stor del av mig resonerar på det viset när jag får en komplimang från honom. Jag tror honom, men jag förstår inte honom. Han säger att han är inte blind, han vet hur jag ser ut att "jag är lite större men att allt sitter på rätt ställen".... min syn på mig själv är så djupt inrotad att det för mig är svårt att låta bli att skoja om det tom med här, visst man kan se det som en försvarsmekanism men för mig är det hela faktiskt humorisktiskt ibland ( dessutom så driver jag och Eddo med varandra 24/7 ), jag får inte ihop hans ord med det jag ser.

 Men ibland så tror jag faktiskt att den som det är svårast att hitta kärlek, empati och förståelse för är en själv. You're your own worst judge. Och det handlar inte om bara vikt utan om många olika saker, man dömer sig själv efter helt andra regler än dem man dömer andra efter. Det hade varit skönt att slippa detdär oket ibland faktiskt, lite lättare att andas...

 Ja för er som missat så ska min lillasyster Erica åka till Turkiet i morgon. Hennes blogg är så genomsyrad av prata och trånande efter denna resa att det måste vält ut över resten av internet-världen och förpestat allt och alla.
 I 2 hela veckor ska hon vara borta, stackars liten, om hon bara visste hur snabbt dessa 2 ynka veckor kommer att gå, det kommer att kännas som att det aldrig har hänt...

 Men jag är inte bitter!

 

Noel han har en stor önskan just nu; att han ska prata, hans eget ord, turkiska. Han har blivit helt besatt av detta språk, sitter vi på bussen eller tunnelbanan och han hör någon prata så frågar han genast om de pratar turkiska. När man då förklarar att "nej de gör de ju inte, de pratar svenska" får man ett besviket - jaha.. tillbaka. Sätter man på en film så frågar han samma sak och får då samma svar... Men då kontrar han med att han minsann ska prata turkiska. Jag tycker ju att det är ett lite konstigt språk att välja, but who am I to ruin a dream...

 Ja innan jag blev bevandrad i leta-bostadsrätts-världen så visste inte jag att det fanns bostadsrätter som såg ut såhär faktiskt;



 Men nu vet jag och fyfan vad jag suktar! Allt är mitt för ett utgångspris av blotta 125 000 ( självklart är där en månadsavgift ) svenska riksdaler.
 Detta är kärlek på riktigt jäkla hög nivå; Noel och Eddo kan slänga sig i väggen...

 Jag var extremt avogt inställd till den nya Idol-juryn, tänkte att nu hypar tv4 några nya svenska "mega"-producenter igen. Den förra juryn var ju mest en samling pinsamma wannabes, de var bara för mycket åt alla håll.
 Men nu så känner jag mig lite smått förälskad i Anders Bagge! Han blir nästan som ett litet barn när han hört någon sjunga som han tycker är bra. Ja så ser han bara så snäll och kramgo ut, hur kan man inte tycka om honom.
 Andreas Carlsson verkar ha fått rollen "surfittan" i gänget, men ja någon ska ju ha den... Sen att man fick se ett snabbt klipp med honom när han gläfste som en pilsk hyena över någon snygg liten snäcka, ja det gör ju inte saken mycket bättre.
 Laila Bagge har jag inte grepp om ännu, kanske lite överspelad, men jag ska inte döma ännu, jag var alldeles för snabb innan så nu håller jag tillbaka!

 Nä så nu kör vi för allt vad tygen håller, dehär är Idol 2008 och allt känns för jäkla bra!

En kille ska försvara sin flickvän, så är det bara!


http://view.break.com/215374 - Watch more free videos

 Ja man avverkar ju faktiskt en hel del tid på dessa två om man bor i stockholm och som jag är utan bil. Och herreminjesus vad man ser många olika människor, det är roligt att bara sitta på perrongen och stirra på alla som kommer gående förbi en.

 På tunnelbanan häromdagen så stod det en kille med ryggen mot mig,  självblond, kortklippt med chinos och en såndärinna gubba-jacka som blivit så jäkla inne igen ( ja jag vet, hur fan gick det till?! ) han såg ut till att vara 22-24 år gammal. Så vänder han sig om... jag nästan hör mig själv dra efter andan.. han har mustasch. MUSTASCH. Det såg så konstigt ut, så malplacerat ut, som om en stor larv som bestämt sig för att ta en paus. Han åkte med samma buss som mig sen och jag stirrade diskret heela tiden.

 Medan jag stod och väntade på bussen så såg jag en gubbe, förlåt en medelålders man, se ovanligt suspekt ut. Han studerade en attache väska som blivit kvarlämnad på et elskåp, han var väldigt nyfiken; han var tvungen att gå fram men inte utan att titta sig oskyldigt omkring.  Han lägger väskan nerpå skåpet, han håller sig på tryggt armslängds avstånd utifall att... Knäpper upp "guld"-låsen, försiktigt försiktigt öppnar han väskan, inte för mycket utifall att... Hukar sig så att han kan se vad som finns i väskan, tittar sig omkring, tittar lite till, sen PANG igen med väskan på med låsen och ställer upp väskan och går därifrån som om ingenting hade hänt... 

 Jag sitter på bussen som stannar vid en hållplats, en ung man med barnvagn kliver på, man antar ju genast att där ligge ett litet knyte nedbäddat. Men så kommer mamman, som är tvungen att gå in där framme i bussen, med ungen i famnen.. Ok, inget ovanligt, förräns man tittar igen och man ser att hon ammar! Det kallar jag multi-tasking.

 På vägen hem på bussen sitter där ett par matronor som ser högst besvärade ut av att de måste dela buss med alla oss andra och kommenterar högt och tydligt så fort något eller någon inte passar dem.
 Jag ser dem sen när jag ska på rulltrappan ner till tunnelbanan, den ena av dem går på innan mig medan jag går på efter henne för att den andra tar sig fram i snigelfart. Väl nere vid "trapp"-slutet fnyser matronan bakom mig högt och tydligt till sin väninna -" ja, jag fick nästan tårna avtrampade när jag skulle på rulltrappan så jag kom lite efter.."
 Jag gick ju typ ett  halv steg från dem så jag vände mig mot dem himlade med ögonen,skakade på huvudet och skrattade. Vissa människor är bara för mycket.

 Har ni lika roligt till och från jobbet som jag?

 Min kusin Marlen skriver om mormor idag för idag är det mormors födelsedag även om hon nuförtiden "bara" finns med oss tanken och hjärtat. Hon skrev det så fint och så exakt, Marlen har alltid varit bra på att skriva och återberätta saker och man har en känsla av att hon skriver från hjärtat, oftast ett glatt hjärta. Den stundens läsning gjorde min dag.

 Det kan ju inte bara vara jag som avskyr, avskyr, avskyr när människor bara fortsätter lägga skräp i soppåsen under vasken fast att den helt uppenbart är full. Det är liksom inget man ens med grava synfel kan missa, även om skåpsdörren är stängd så känner man en ytspänning i hela köksatmosfären som skulle kunna klyvas med en två år gammal rakhyvel.
 Vi bor 4 stycken i detta hushållet för tillfället; jag, Eddo, Noel och Sonia. Tre utav dessa personer är som jag kalla det "gå-ut-med-soporna"-handikappade, antingen har de inte den mentala förmågan som krävs för att "väga av" när soporna ska ut eller också är de på någon vänster fysiskt handikappade på det viset att de inte kan gå ut med soporna.

 I vilket fall så drabbar det mig ( just det, för er skarpa där ute så är jag inte en utav de tre... ) och jag blir lika förbannad varenda jäkla gång. Arg så att jag skulle vilja börja slänga porslin, men så kommer jag på att det är ju mitt porslin... Så istället hänger jag ut de tre handikappade på bloggen istället; Noel, Eddo & Sonia.
 Det är fritt fram att tjära ( ta det lugnt med den lille, det är jag som måste tvätta av honom sen... )

 Ett stort fett jävla grattis till lillasyster Erica som fixade sitt körkort idag!!!
 Bättre SENT än aldrig!

 ( ok, jag ska sluta apa mig nu )

 Sitter här liten och försynt i vardagsrummet och vågar knappt gå ut i mitt eget kök. Sonia är där, hon packar, donar och planerar inför sin tillbaka flytt till Brasilien nu på söndag. Det verkar inte gå så bra. Hon suckar, väldigt väldigt högt, det låter ungefär som när vinden viner under en storm.
 Jag har massa att göra i köket, främst måste jag laga mat, men vågar jag ta plats i mitt eget kök?
 Hon pratar med sig själv och sånt känns alltid konstigt när man är i samma rum; ska man låtsas som ingenting eller måste man ställa den värsta frågan av alla; behöver du hjälp med något? fast att man vet att man är överflödig, men på något sätt måste man ställa den för att inte verka helt oempatisk ( finns det ordet ens, tror jag inte ).

 Samtidigt sitter jag bara här och känner mig ofantligt lat, det hjälper ju inte att jag har hållt på att plugga och ha mig hela tiden när jag var själv för nu när här är någon så sitter jag bara här framför datorn och då verkar det ju som att jag inte gör någonting alls på mina dagar. Aaah vilken stress det är att inte göra något! Men nu när jag skriver kan det nog verka som att jag har fullt upp, som att jag gör något mycket viktigt och intressant. Nu känns genast mycket bättre!

En insändare skickad av Magnus Samuelsson ( tidningen okänd ), finns med i mitt kompendium för HiB, och jag finner den mycket underhållande.

 Vi vet väl alla vid det här laget vilken film det var som gick i lördags.. Har ni av någon underlig anledning missat det så var det Pearl Harbor. Egentligen visste inte jag det, men annonseringen av filmen i vareviga blogg följde efter mig som ett jäkla sportresultat!! Ni vet, man blundar vid tidningsstället, stänger av radion och tvn, men allt är förgäves för helt plötsligt kommer någon kommer fram och kläcker ur sig ett; fy fan vilken match, men var det verkligen rättvist att Kalmar vann med 4-3...
 Ja man kan ju undra varför jag hänger upp mig så på den filmen, men det är helt enkelt för att det är en sååå överreklamerad film som är söndertrasad av allt romantiskt dravel! Jag visste inte vad karaktärerna hette, men nu vet jag iaf att DANNY dör. Det enda jag kan hoppas på nu är att någon jäkel läser detta inlägget precis innan de sätter sig för att se Pearl Harbor för första gången.
 Aaah, den tanken värmer mitt hjärta...