Jag åkte en station
Jag skulle ta tunnelbanan, till Sumpan från Rissne, sätter mig på tåget och FAN! nu har jag gjort det igen; åkt åt fel håll, jag gör det aldrig annars men just med denna linjen så slår det slint. Men ingen panik, det är bara till att hoppa av vid nästa station och påbörja färden i den rätta riktningen. Stationen jag byter vid är Rinkeby; jag vet, visst går det en lite kall kår genom våra svensson-hjärtan när vi hör Rinkeby, det är en utav Sveriges absolu
t farligaste platser, ur våra ologiska svensson-hjärtans synvinkel. Iaf så byter jag perrong och ja det oundvikliga slår mig; jag är ensam ursprungssvensk på hela perrong som ju är full av människor. Ingen pratar svenska, alla pratar haba-baba. Tänk vad jobbigt om jag hade behövt fråga efter vägen här, i Sverige med ett språk som jag är ypperlig på, ingen hade ju förstått mig.
Nästa tanke som slår mig är; va fan är det så mycket folk här för kl 10 på förmiddagen, jobbar ingen?! Sen kom jag på att nej, här är ju ett område som har bland Sveriges högsta arbetslöshet.
Jag var i överväldigande minoritet och kände hur jag försökte göra mig själv osynlig, det var så uppenbart att jag inte hörde hemma här. Men detta var ju inget som någon som stod där på perrongen försökte påtvinga mig, det var nog ingen som tog någon större notis av mig. Och alla rinkebyare uppträdde som vilken människa som helst vid en perrong; snackade med sitt sällskap, pratade i telefonen ellerstod för sig själv i väntan på tåget.
Jag kom just på att jag sitter här och ljuger för er, det första som slog mig när jag klev av vid Rinkeby var vilken fin station det är, den har vacker skimrande konst på väggarna mot en terrakotta liknande bakgrund. Man förväntar sig inte det i Rinkeby.
t farligaste platser, ur våra ologiska svensson-hjärtans synvinkel. Iaf så byter jag perrong och ja det oundvikliga slår mig; jag är ensam ursprungssvensk på hela perrong som ju är full av människor. Ingen pratar svenska, alla pratar haba-baba. Tänk vad jobbigt om jag hade behövt fråga efter vägen här, i Sverige med ett språk som jag är ypperlig på, ingen hade ju förstått mig.Nästa tanke som slår mig är; va fan är det så mycket folk här för kl 10 på förmiddagen, jobbar ingen?! Sen kom jag på att nej, här är ju ett område som har bland Sveriges högsta arbetslöshet.
Jag var i överväldigande minoritet och kände hur jag försökte göra mig själv osynlig, det var så uppenbart att jag inte hörde hemma här. Men detta var ju inget som någon som stod där på perrongen försökte påtvinga mig, det var nog ingen som tog någon större notis av mig. Och alla rinkebyare uppträdde som vilken människa som helst vid en perrong; snackade med sitt sällskap, pratade i telefonen ellerstod för sig själv i väntan på tåget.
Jag kom just på att jag sitter här och ljuger för er, det första som slog mig när jag klev av vid Rinkeby var vilken fin station det är, den har vacker skimrande konst på väggarna mot en terrakotta liknande bakgrund. Man förväntar sig inte det i Rinkeby.
Kommentarer
Trackback
