Sitter här liten och försynt i vardagsrummet och vågar knappt gå ut i mitt eget kök. Sonia är där, hon packar, donar och planerar inför sin tillbaka flytt till Brasilien nu på söndag. Det verkar inte gå så bra. Hon suckar, väldigt väldigt högt, det låter ungefär som när vinden viner under en storm.
 Jag har massa att göra i köket, främst måste jag laga mat, men vågar jag ta plats i mitt eget kök?
 Hon pratar med sig själv och sånt känns alltid konstigt när man är i samma rum; ska man låtsas som ingenting eller måste man ställa den värsta frågan av alla; behöver du hjälp med något? fast att man vet att man är överflödig, men på något sätt måste man ställa den för att inte verka helt oempatisk ( finns det ordet ens, tror jag inte ).

 Samtidigt sitter jag bara här och känner mig ofantligt lat, det hjälper ju inte att jag har hållt på att plugga och ha mig hela tiden när jag var själv för nu när här är någon så sitter jag bara här framför datorn och då verkar det ju som att jag inte gör någonting alls på mina dagar. Aaah vilken stress det är att inte göra något! Men nu när jag skriver kan det nog verka som att jag har fullt upp, som att jag gör något mycket viktigt och intressant. Nu känns genast mycket bättre!