Smaskande... jag hatar det. Eddo är expert på det.
Just nu sitter han i vardagsrummet med en påse dumle-kolor; prassel prassel prassel som sedan går över i ett förbannat JÄVLA smaskande. Jag har god lust att ta hela påsen och köra ner den i halsen på honom!
Tror ni vi hade bott ihop sen?
Gud vad många känslor och begär det är man måste förtrycka i ett förhållande.. är det verkligen rättvist, borde jag inte bara få göra som jag vill precis när jag känner för det?
Ääh, det gör jag ju såklart inte.. det vore ju inte normalt av mig att gå till sådana ytterligheter för en sådan liten smackande bagatell.
Ångande av förtryckta känslor har jag istället tagit mitt pick och pack ( läs, dator; vi är som ett i dagsläget ) och satt mig i köket. Spelar det någon roll att alla mina förtryckta känslor kommer få mig att öppna pringles-burken, som står ovanpå kylskåpet, för att sedan hänge mig åt ett gränslöst frosseri som ska återställa min mentala balans.

Aha!

Nu vet jag hur Oprah brukar känna sig vid ett utav sina "aha-moments". Helt plötsligt är allting glasklart, varför såg jag inte detta innan? Hur kunde jag vara så blind?!

Det är Eddos fel att jag är tjock. Tänk om han bara kunde sluta smaska.
Men det kommer ju inte att hända, karlar tar väl inte hänsyn till oss kvinnor och sätter oss i första rum. Nej nej, det är vårt jobb, det är ju därför jag nu sitter på en obekväm köksstol medan han ligger och vräker sig med alla sina 193 cm i soffan.

Och här har jag gått och trott att felet låg hos mig. Haha! Ibland är det roligt såhär i efterhand att se hur fel på det man har varit.

Gud vad upplyftande! Tror jag ska ta och fira det här med lite choklad!

Ska vi kalla det det?
Man kan ju undra om jag kommer kunna hålla igång ett skrivande denna gången... antagligen inte, men man kan ju alltid försöka.

Nu för tiden är det mycket skola; min skola, Eddos skola och så även Noels skola. Men jag ska inte klaga, fan vad länge jag har haft planer på att plugga och så nu äntligen så gör man det, lite surreal faktiskt... Själva pluggandet är både roligt, tråkigt, irriterande, lärande och frustrerande. Det finns så mycket att lära bara om hur man ska plugga, det är jättesvårt att sålla och hitta det man ska fokusera på. Men såklart, man lär ju sig med tiden.
Sen finns det ju den andra aspekten; nya människor i den personliga sfären, inte en utav mina starkaste sidor på så många olika sätt, ska inte tråka ut er med dem =P

På måndag är det dags för vaccination, Noel och jag ska vaccinera oss. Eddo hade ju också tänkt att göra det men han är ju skriven i Sthlm fortfarande men när han är uppe så har han ju oftast inte tid för något sådant, men det ska väl gå.

Häromdagen ringde Eddo mig när jag var nere i Skåne.
Noel har lärt sig ett nytt ord.
Kuk.
Han hade råkat gör sig illa på det heligaste och utbrister "-Det gjorde ont på kuken!"
"-Va??" är det enda Eddo lyckas få ur sig.
"-Ja, det gjorde ont på kuken", säger Noel då som om det vore det mest naturliga ord som fanns att använda. Eddo blir lite smått förfärad, det låter aningens illa när en snartsexåring kläcker ur sig sådana ord. Men samtidigt finns där ju en sån oskyldighet hos det lilla livet, han kunde liksväl sagt pillen, han såg det bara som en ny benämning på något. Jag älskar det oskuldsfulla, det värmer hjärtat och man känner hur ett skratt bubblar upp inom en...
Men i vilket fall som helst så skulle jag ju bli glad om han kunde vänta lite med att använda sådana ord, iaf en 30-40 år.........