När jag var liten, eller vem försöker jag lura, jag har alltid varit en smörgåsälskare. Ända sedan jag var en liten tanig, brunbränd ( visst låter det som jag ) och energirik tösabit som skuttade fram, ja för ni har väl märkt att ungar kan inte gå; deras lägsta nivå det är att skutta fram, nästa steg är tjurrusning, så har jag älskat en hederlig macka med smör på. Men jag har aldrig gillat dendär tråkiga kanten, den som är under brödet.
Som jag skydde den delen, jag var tvungen ( för man kan ju inte bara kasta ) att ta mig förbi denna, denna ärkefiende som den kom att bli, för att komma åt denna annars så ljuvliga macka.
Så som den människa jag var så var jag tvungen att komma på något, jag var tvungen att lura min hjärna att faktiskt äta denna förkastliga kant och inte lida varje gång; jag började intala mig själv att underkanten, den var det nyttigaste på hela mackan! Nu tänker ni; - Vad är det för jävla idiot, det går ju inte bara att intala sig själv något och så tror man helt plötsligt på det.

Jo så är det fan ta mig den visst då!

Jag kom fasen på mig själv imorse när jag satt och åt min macka, självklart började jag med kanten, att jag i mitt bakhuvud tänkte att jag var tvungen att äta den tråkiga nyttiga kanten först och sen skulle jag få min goda macka. Men där sa jag STOPP, NU FÅR DET FAN VARA NOG, jag slet av djävulskanten och slängde den med ett raseri i papperskorgen.

ALDRIG MER SÄGER JAG BARA, ALDRIG MER EN KANT!