Jag läste precis ett inlägg på en blogg om hur omständigt det kan vara att göra en så simpel grej som att klä på sitt barn. Noel brukar vara ganska så cool, visst han kan ha åsikter om vad han ska ha på sig men vi kompromissar ( om det finns tid ) och brukar ganska så snabbt komma fram till en lösning.
 Just nu är Noel väldigt inne på smala byxor, han säger hela tiden att han vill ha smala byxor, han har några stycken så det brukar gå att fixa.

 Men jag minns en dag för lite mer än ett år sedan, jag mår illa bara jag tänker på det, när Noel och jag hade varit på teater tillsammans. Innan och under teatern gick allting hur bra som helst, vi var såta vänner och världen var en lycklig plats att leva i. MEN, så kommer det stora men:et, efteråt så flög djävulen själv in och tog min son under besittning. Han sprang iväg in i teaterlokalens personaldel, ett härligt kringelikrokigt virrvar av korridorer, slängde sig än hit än dit, skrek som en stucken gris och skulle inte med någonstans. Slutligen efter visst smörande, manipulerande och några hot så fick jag ut mitt barn från lokalerna.
Vi behövde handla, tyckte jag, det tyckte inte Noel; han skulle åka Kalle Anka-karusell.
Jag hade inga lösa pengar.
Det brydde sig Noel inte om.
Jag sa sen.
Noel sa nu.
Nej sa jag, handla sen åka.
NEEEJ skriker den lille skiten.
Antingen gör vi som jag säger eller också går vi hem.
Noel rusar iväg, mot Kalle Anka.
Jag far efter i ett jehu.
Noel har klamrat sig fast vid Kalle, de är ett.
Jag frustar, stånkar och sliter bort mitt barn. Nu går vi hem!
Jag får bära.
På med jackan.
Näää..
Joo..
En arm, andra ar... där slank den första ut igen.
Om igen, arm ett färdig.. han är halare än en ål, det är mer än jag tål.
En tant kommer fram, böjer sig ned - Var nu en snäll pojke och hjälp mamma din.
Det är hopplöst säger jag, tårarna bränner.

Tillslut var vi påväg hem, jackan satt på men inga armar fanns att se och tro mig inga glada miner heller.