Det är ju knappast något nytt att jag har lätt för att bli beroende av något, det verkar vara lite av min grej. Tydligen har jag smittat av mig lite på min kusin, hon kämpade och stretade med ett ordspel igår, antagligen tills hjärncellerna slog knut på varandra. Jag gillar att spela, ja inte de där trendiga spelen som poker eller World Of Warcraft ( eller WOW som de riktiga entusiasterna väljer att kalla det ), nej inte alls utan jag tycker om att spela simpla spel där man ska få minst tre i rad och poff försvinner de och poängen trillar in och så fortsätter man tills tiden har tagit slut. Dessutom är jag en periodare, ena stund spelar jag Crescendo gång på gång på gång för att sedan göra en 180 och spela Mahjong tills ögonen går i kors.
 Men ganska så länge nu så har jag en favorit, nämligen Word Battle, ett ordspel där man spelar direkt mot en eller flera motståndare. Tiden bara flyger iväg och helt plötsligt har det gått ett par timmar.
 Eddo brukar skratta och skaka lite på huvudet åt mig och mina simpla spel, men han förstår inte charmen med det hela.