Jag sitter och tänker på vänner, eller "vänner" säger vi istället. Jag har väldigt få vänner och jag får väl säga att det är ganska så självvalt faktiskt. Förut hade jag fler vänner, eller "vänner" säger vi igen...
 Jag har ganska så svårt för vänskaper ibland och jag har märkt att många vänskaper/ relationer är energibovar, man känner att det tar så mycket av en att man blir alldeles matt. Jag kan visst lyssna och engagera mig i andras liv, om de nu vill de, och bry mig, men man har ju märkt att för vissa tar det aldrig slut, de är aldrig nöjda med sina liv, allting går alltid emot dem och livet är så förbaskat orättvist. Så står man vid sidan om och lyssnar och lyssnar och lyssnar och märker att tillslut, efter år, så tar ens ork att lyssna slut, den finns inte kvar. För dessa vänner som gillar att älta sin sk misär om och om igen, hela tiden är det något nytt, de är oftast inte så bra på att lyssna själva... För de är så upp i sitt eget att de har svårt att se förbi det.
 Skönt att jag är totally flawless...

 Jag tror att folk kan uppfatta mig som likgiltig, osocial och tillbakadragen ganska ofta, kanske med rätta... Men jag vet att jag inte är det, men det beror på vem du är, jag har inte förmågan att vara trevlig mot allt och alla. Jag vet inte hur man är dendär trevliga, alltid glada och pratglada tjejen som alla senare säger var såå trevlig. För mig är inte sånt äkta, och jag vet inte hur man föreställer sig.

 

 Men detta är jag, inte du, så döm mig om du vill.. =)