Gårdagen var något av ett experiment, vi åkte till Tom Tits. Det hela började ju med att jag gick av ett 16 timmars pass klockan åtta på morgonen för att åka hem, ta en snabbfrukost, fixa till mig så att man kan möta omvärlden utan att skämmas allt för mycket och sen skulle jag vidare och hämta Noel på dagis. Innan dess så ringer jag Olle, Eddos bror och alltså Noels farbror ( det låter ju bara så gammalt när man bara skriver Noels farbror... ). Tror ni att de är klara? Det enda de behövt göra var att gå upp och göra sig klara, MEN nu är det Eddos släkt vi pratar om; de skulle vinna VM i att ta lång tid på sig och att vara sena. Eddos mamma, bror, kusiner ja hela rasket är alltid sena och efter att ha råkat ut för detta några gånger så ser man inte med så blida ögonen längre, t o m Eddo tycker att det är riktigt jäkla irriterande. Men jag sa inget denna gången, varför börja dagen på en avigsida...

 När jag kom till dagis för att hämta Noel så är det enda jag får se är Noel som svischar iväg för att gömma sig under en klätterställning, jag anar en revolt; här har vi en som har roligt med sina kompisar och INTE vill vara med mamma. Men jag har varit med förr, jag kör mitt triumfkort - Men vi ska ju träffa Olle... Noel kryper fram, flinar stort - Jag bara skojade mamma.

 När Olle senare kliver på tåget så blir Noel så glad så glad, han älskar Olle och lämnar knappt hans sida när han väl kommit i hans närhet ( vilket ju inte händer alltför ofta med tanke på att Olle bor med sin Anna på Gibraltar ). Vi blev en hel bunt som åkte iväg, Olle, Anna, jag, Noel, Vivi, Alini, Lars och Nicke, sist men inte minst.

   Vilken klarhet, vilken skärpa jag såg när det visades en reklam på tv för en bok för de som ville förstå sig på konst.
Tjej 1 - Varför är det så svårt att förstå sig på konst?
Tjej 2 - För att det inte finns någonting att förstå...

 Jag kunde inte sagt det bättre själv! Jag riktigt avskyr konst som man inte kan begripa sig på, fan jag vill se vad fan det är meningen att jag ska se utan krusiduler och konstigheter! Blommor, människor, landskap, bibliska skildringar ja vad som helst. Har aldrig förstått mig på storheter som Picasso, tycker det bara en en massa rabalder. Nej tacka vet jag Monet eller da Vinci som visste hur man skildrade skönhet.

   Det gick en Beck-film på tvn igår, jag slötittade samtidigt som jag pluggade ( har lovat mig att plugga som en tok nu under helgerna ) och en sak slog mig, mitt i en scen då ultra sexige Gunwald ( VEM jag frågar VEM hade kommit undan med att heta Gunwald och ändå ses som svensk tv-historias sexigaste karraktär om inte Persbrandts Gunwald, ja herreminjesus säger jag bara ) ska piska skiten ur en intagen hallick, att varenda gång jag ser en scen där en av västvärldens poliser går lite över gränsen, sätter dit den lille jäkla råttan till skurk, så pirrar det till lite i mig, jag gottar mig lite åt det - Ha! Där har du hoppat i galen tunna din hale ål! Trodde du inte va, invaggad i falsk trygghet om den "mesiga" västerländska rättvisan, där gick du bet...
 MEN, är det så att jag ser en film som utspelar sig i låt oss säga Ryssland, Kina, Irak, Colombia och jag ser en polis jävel banka på en stackars oskyldig liten "nästintilltvingad"-kriminell ja då jävlar, då ser jag rött och hela mitt medvetande skriker - - Facist! -Kommunist... din köpte jävel! Du skulle smaka lite på din egen medicin.. Ociviliserade jävlar!

 Skönt att man har sluppit detdär med dubbelmoral.

   Noel börjar bli bevandrad i utländska språk, häromveckan utropade han ett - Oh my God! till Elin så att hon skrattade så hon nästan kissade på sig.
 Idag lärde han sig några ord som kanske kan hjälpa honom i engelsk krigsföring ;  - One two three four, I declare a thumb war!
 

   Min kusin pratar ibland om att börja bli till åren kommen och kroppen börjar falla samman, eller kanske var det bara så att hennes händer började visa alarmerande ålderstecken; de var torra som fnöske och rynkiga som ett russin ( kanske att jag har valt att överdriva här, kanske ).
 Jag har ett helt annat problem, eller problemet med torrheten är i princip den samma men det är mina knäveck som har valt att fnöska sig. Men detta kan jag ju inte ta som ett ålderstecken, nej nej, snarare åt andra hållet. Vi vet ju alla hur fnasiga bejbisar ( så säger Noel , jag säger ungar ) kan bli i knävecken... så en snabb slutsats är ju såklart att jag och min kropp blir bara yngre och yngre med åren. Ja ja vi kan ju inte alla ha den turen...

   Noel tittar på tv, på svt's barnkanal... så hör jag den plötsligt, melodin från min barndom, de svaga hoppgivande men samtidigt vemodiga tonerna från Bröderna Lejonhjärta. Blir alldeles varm i hela kroppen.

   Ja nu är julafton förbi, dagen man har väntat på så himla länge är förbi i ett nafs, som alltid. Jag tycker alltid att det känns lite snöpligt på juldagen, det är lite - Jaha. över denna dagen. Jag tror aldrig att jag har känt att det var skönt att julen är över, känns helt främmande för mig. Men kanske att det är så att allt förberedande med julklappar, pyntande och matfixande är det jag tycker är roligast ut av allt? Men själva julafton är ju också mysig och underbar, det måste sägas.

   Vi firade tillsammans, min lilla familj, här i Stockholm och trots att det inte är här jag skulle välja att fira så blev det bra iaf. Måste säga att jag har en underbar sambo som ansträngde sig till max och var hur underbar som helst under hela dagen trots att han inte tycker om att fira jul överhuvudtaget. Men jag tror att i denna lilla skala så tycker han att det är okej, det är när det blir för mycket av allt som han slår bakut....
 Det enda som är riktigt jäkla jobbigt med julafton är ju efter all den julklappsöppning som Noel har givet sig hän åt så ska ju alla kartonger öppnas, leksaker ska surras loss och allt ska slängas, ja inte leksakerna förstås. Men jag undrar om ni förstår hur förbaskat jäkla fastsurrade leksakerna är i sina kartonger, det är en helvetesgöra utan dess like som tar större delen av kvällen. Lägg sedan till att man har en extremt otålig 5-åring som hoppar och stampar framför en för att ingenting går snabbt nog... men men, allt för att barnen ska vara glad, right folks!

   Måste också säga att jag saknade min underbara familj, storfamiljen så att säga, ingenting är sig riktigt likt på julen när den inte firas med dem. Hoppas ni alla hade en underbar julafton ♥

   Eddo han blev besviken igår, han har lagt ner en massa tid på att fixa och trixa med min blogg för att allt ska se bra ut. Och det gör den, jag tycker den blev jättebra. Problemet var ju bara att vi använder inte Explorer utan vi använder Firefox och i Firefox ser allt bra ut men så öppnade han av en händelse min blogg med Explorer istället igår och allt ser ju bara konstigt ut. Ja jag ska inte tråka ut er med detaljer men kontentan av det hela är att Explorer är crap, Firefox är bättre och stabilare.
 Det har jag faktiskt märkt på bloggen, förut när jag envisades med att använda Explorer istället för Firefox, trots att Eddo sa till mig att byta, så kunde jag rätt ofta ha problem med att komma in på blogg.se och att publishera mina inlägg ( ni vet att allt bara försvinner och man undrar vad fan det var som hände ) men det har aaaldrig hänt med Firefox.

 Som en annan bloggare skrev häromdagen; Firefox is tha shit!

Skaffa det gratis här!

♣ 8 favoritprogram ♣

1. Entourage
2. House
3. Himlen kan vänta
4. Grey's Anatomy
5. Californication
6. Desperate Housewives
7. E.R.
8. Planet Earth

♣ 8 saker jag gjorde igår ♣

1. Tänkte - Oj jag fyller år imorgon..
2. Var på Noels kalas på dagis
3. Tvättade sängkläderna... igen...
4. Träffade min lärare
5. Lagade flera matlådor
6. Åkte bussen hem från jobbet
7. Kramade på Eddo
8. Hörde Noel säga - Jag älskar dig.. till mig hur många gånger som helst

♣ 8 saker jag ser fram emot ♣

1. Att flytta
2. Inreda vår nya bostad
3. Börja plugga och faktiskt bli någonting
4. Våren, ljuset och grönskan
5. Att kunna åka till Elin precis när jag vill
6. Röja, slänga och sälja massa skit innan flytten
7. Vår alldeles egna lilla trädgård
8. Elins examen då jag får träffa hela min söta rara familj

♣ 8 favorit restauranger ♣

1. Det var dendär.. nä
2. Kanske den på.. Kristian.. nej
3. Ehm.. jag menade.. nej
4. Aah just det, Cats har jag varit på ( favorit ? )
5. Räknas.. eeh nähä
6. ...
7. ...
8. Peking.. nej just det, det var inte jag som gick där

   Vi köper oss en bit av den svenska idyllen, är detta den svenska varianten of the famous american dream?

 Eddo och jag betalade handpenningen till denna bostad häromdagen, är det nu vi kan pusta ut eller är det nu som paniken ska komma krypande? Stress, panik, kolik och kväljningar? Only time can tell...

 Nu är det så mycket som ska fixas och trixas innan vi kan flytta in i bostaden som vi själva inte ens har sett.. haha..

 Men självklart har vi redan fullt av planer, för "huset" ( det lilla ), för framtiden, för oss alla och det känns helt underbart och ...  lite skräckfyllt.
 Hur ska min stockholmare klara sig ute på vischan? Kommer han gå vilse och förlora sig helt eller kommer han att hitta hem?

   Jag blir lite smått irriterad nu när fallet Quick får så stor medial uppmärksamhet, att man nu nästan ska tycka synd om honom. Hur ska det kunna vara synd om en människa som i bästa fall bara har överfallit och nästan knivhuggit en man till döds, tagit stryptag och nästan mördat en 9-årig pojke och sexuellt utnyttjat 3 små pojkar!? Jag skiter i om han har begått de mord han är dömd för, Quick har begått så många andra brott att han förtjänar att leva resten av sitt liv på anstalt, tycker inte det är något att dividera över. Det är inte synd om Quick och det kommer aldrig att bli, må va hänt att han skulle kunna vara frisk nu, rehabiliterad men brotten han har begått är inte mindre avskyvärda för det, själarna som trasades sönder pga hans handlingar finns fortfarande kvar.

   Självklart är det av relevans för offrens anhöriga om Quick är mördaren eller inte, de vill ju såklart att rätt människa ska dömas för mordet på deras kära. Det förstår ju jag också, men det är också det enda som är relevant om man tar upp dessa domar i domstol igen. Quicks rum kan de låsa och slänga bort nyckeln.

   I tider som dessa är det skönt att ha lämnat Skåne och kontinenten, tänk att behöva vakna upp i ett ryck, nä hujedamig! Vad kommer att komma härnäst? Tsunami, eller kommer kanske Nävlingeåsen att förvandlas till en lavasprutande vulkan?!

   Nej jag har full förståelse för att skåningarna är skärade, de har ju stirrat döden i vitögat och kommit ut på andra sidan.

                                                              Jag sitter här och väntar, inte med spänning utan bara med irritation och frustration, kanske med en svag strimma av hopp, mycket svag. För ett tag sedan så började det flimra för ögonen, det börjar med att jag inte kan läsa texten på tv och efter en stund kan jag inte se tv-bilden alls. Går och vilar i sovrummet, beckmörkt och svalt; det enda som kan bota om det går att bota. Det jag försöker undvika är såklart ett jäkla migränanfall, ibland går det men oftast inte, jag får se vad den kommande timmen visar.

   Noel blev såklart glad när han kom hem, det första han undra var vems alla paketen var, vi sa att vi inte riktigt visste för det var ju tomten som hade lämnat dem lite i förväg. Sen kommer nästa självklara fråga - Är det jul nu? Nja, men julklapparna ska öppnas på julafton och det är några dagar kvar. Men Noel låter iaf förklara att han vill öppna julklapparna nu, han har gjort det några gånger sedan han kom hem... Men vi har förklarat att det är julafton som gäller, öppnar han någon klapp innan julafton så kommer jultomten och hämtar alla julklapparna igen och det vill han ju inte!
 Nu går han mest omkring och tittar, sätter sig i närheten låtsat obrydd men lystna blickar slängs titt som tätt. Han går fram, tar upp ett paket, väger det i händerna, vrider lite, ger det en lätt skakning, genom detta så kan han konstatera vem paketet är åt, nyss påstod han, med ett stort leende på läpparna, sig hittat mitt paketet.

 

 
 Noel kommer att mötas av en massa julklappar under julgranen när han kommer hem, hur tror ni att han kommer reagera?

   Igår kväll så jobbade och iom att jag är så förbaskat hostig och dan så var jag tvungen att ha munskydd på mig mest hela tiden. Det är väl lite sådär, varm blir man och glasögonen måste av för de immar igen totalt. MEN, jag tror att det var bra för min hals; luften jag andades blev ju väldigt fuktig så jag hostade mycket mindre, jag vet inte om det överväger obekvämlighetsfaktorn dock..
   Så fort jag tog på mig munskyddet så dök gamla minnen upp, munskydd har en  väldigt speciell doft och den har inte skiftat de senaste åren märkte jag, inte sedan jag jobbade i svinstallar för en del år sedan. Där var man tvungen att jobba med munskydd hela tiden, det var gamla stallar med fruktansvärt dålig ventilation och så pass dålig luft att man var tvungen att ha munskydd för att inte förstöra lungorna. Det ger ju en tankevurpa med tanke på att där skulle grisarna bo...

   Idag var det meningen att Noel och några av hans kompisar på dagis skulle in och titta på julskyltningen i stan, men Eddo och jag kände att vi ville inte att han ska vara inne i stan med dagis, vid en hårt trafikerad väg och med mycket människor överallt. Det kändes inte tryggt, för få lärare och för många barn = ett gigantiskt orosmoment. Så Noel får vara utan det, det fanns ju lärare och barn som ska vara kvar på dagis så han får vara med dem istället, säkerhet och trygghet går före allt sen får andra tycka vad de vill, att vi är sjåpiga osv. men vi har faktiskt bara en Noel...

   Nä minsann... Let's get this party started!

    Jag har kommit fram till att någonstans i vår lägenhet, i en vrå, så finns det en gömma. Vem som har denna gömma är upp till fantasin att avgöra, kanske en mus, kanske en hustomte ja alternativen är många. Gömman måste börja bli ganska så stor nu, kanske har den lilla krabaten fått bygga ut, flera gånger tom. Jag tror att gömman har flera rum; kök, vardagsrum, sovrum, toalett ja vid det här laget har det ju hunnit byggas en hel del.
 Hur vet du detta, undrar ni då. Jo det är nämligen så att det är jag/vi som förser den lille jäkeln med byggmaterial, en stadig ström av det också might I add... Hans, eller ja varför inte hennes uppfinningsrikedom är oändlig, jag hade inte klarat av det men så är jag heller ingen hustomte, Tänk er att kunna bygga ett helt hem av hårnålar och hårsnoddar, imponerande!

                                      Ja jag bara klagar och klagar på andra, jag har väl det i blodet eller något. Men är det verkligen bara jag som tycker att denna looken inte riktigt funkar för Andreas Wilson? Alltså han är ju en pretty descent looking guy men alltså skägget, det ser ju bara malplacerat ut och ja kläderna sen då, har det blivit inne att se ut att vara 50 år äldre än vad man är? Man kan väl åtminstonde försöka att se ut att vara sin ålder, vad den nu än är, eller?

   Jag följer inte Idol, men jag har sett lite här och lite där och jag är så besviken. Jag tycker att årets deltagare är tråkiga och de har ingenting som gör att de sticker ut från mängden. Visst årets finalister kan sjunga och de är hyfsade på att uppträda men de gör inget eget av låtarna, det är inget i deras framträdande som skiljer dem från ett karaoke-framträdande, man förstår ju om de inte kan sätta sin egen prägel på varje låt men någon gång hade det varit kul att höra något nytt inte en ren kopia av orginalet...

 Nä tacka vet jag David Cook som vann American Idol i år...

 

   Det är något konstigt som har hänt, jag börjar undra om mitt undermedvetna försöker säga mig något, kanske är det ödet som försöker få upp min ögon för att något hemskt ska hända. Vad kan det vara undrar ni, do you see dead people?
 Äh, jag är väl inte galen heller... Let us be serious for a second!
 Jag jobbar natt och på ett av mina jobb så har jag sovande natt, vilket betyder att jag får sova, där finns säng och allt tillgängligt, men samtidigt så är det meningen att jag ska se och höra allt, en olycka händer så lätt när man jobbar med handikappade. Men nu har det blivit så att jag kan inte sova, eller jag somnar för en timme, kanske en och en halv, för att vakna orolig och förfärad efter att ha drömt en mardröm. Jag brukar inte drömma mardrömmar och jag är heller inte sån som har drömmar som brukar återkomma, i själva verket så är det väldigt sällan som jag ens kan återberätta en dröm, jag glömmer dem... Men på jobbet så drömmer jag alltid något obehagligt, ibland om brukaren, inte att denne ska råka ut för något utan ofta tvärtom att han är ett komplett psyko. Jag berättade detta för en jobbarkompis i morse, hon skrattade rakt ut men slänger samtidigt in ett - Man vet aldrig...
 Inatt minns jag att jag drömde om en massmördare, han var tysk, tysk bonde, jag är helt säker fast jag kan inte minnas att han sa något under hela drömmen. Men ni vet han hade lite Dolph Lundgren utseende, men han gick hela tiden runt i snickarbyxor av jeansmaterial ( här skrattade min jobbarkompis igen, hon verkade tycka att min uppfattning av en tysk bonde var något fantasifull ) och han körde över sina offer med en gammal blå skrotig traktor; han var tysk. Ja detta kanske inte låter så farligt, men tänk er Universal Soldiers á la german farmer stil.. Get the picture?
 Nåja, ony time can tell.

   Vidare till en annan sak, grattis till min underbara, intelligenta, charmiga och rara Elin som redan nu, innan utbildningen ens är färdig, fått sitt första jobb, tagit det första steget i vad som kommer vara en rakt stigande och lysande karriär! Många många kramar till min söta Elin!

   Jag är lite kluven, läste precis en artikel på Aftonbladet om en äldre kvinna som legat död i vad de tror upp till 6 veckor i sin lägenhet. Kvinnan bodde i ett servicehus, allt detta framkom väldigt tidigt i artikeln, folk är förfärade, sånt här får bara inte ske, ännu en gång har äldrevården brustit. Lite längre ner i artikeln framgår det sedan att kvinnan frånsagt sig all hjälp från personalen i servicehuset och vill heller inte ha någon hemhjälp. Vad ska man då göra?
 Jag tycker inte att detta ska kasta någon skugga på äldrevården ( i många andra fall, så jo absolut vår äldrevård är undermålig på många olika sätt ) i detta fallet, kvinnan hade ju själv bestämt att hon inte vill ha någon hjälp eller tillsyn då måste man respektera detta, man måste förstå att inte alla vill ha utomstående i sitt hem titt som tätt, att andra invaderar sin personlig space. Det är ändå en vuxen människa som själv måste få bestämma hur hon ville leva sitt liv, vi kan ju inte omyndigförklara äldre och anse oss veta bättre ur de ska leva sitt liv...
 Det jag tycker är sorgligt är ju att hon inte verkar ha haft någon i sin närhet, någon släkting eller vän, ingen som tyckt det varit konstigt att hon inte svarat i telefonen eller inte öppnat dörren när de kommit för att hälsa på. Så jag tycker visst det är sorgligt, men jag vet inte om jag kan dela tidningens vinkling eller om det är den som är relevant. ( men självklart finns det säkert fler fakta än de som fanns med i artikeln, men om jag bara utgår från den... )

 
   Just nu lever jag som i en liten bubbla, är det för bra för att vara sant eller kommer allting på något sätt bara falla samman. Jag/ vi väntar någon vecka till så att allt är kirrat innan man börjar jubla =)

   Idag är en dag som måste fyllas med plugg, jag har haft så dålig disciplin den senaste tiden och det gör mig både stressad och irriterad på mig själv. Mina betyg måste ju vara klara till i sommar av flera olika skäl, so get a grip woman!
Enough of this, catch you later...  

   I helgen så var det bara jag och Noel hemma, Eddo han jobbade som han alltid gör varannan helg, trist men så är det. Denna helg bestämde Noel och jag oss för att julpynta lite till, vi hade ju redan tagit fram endel saker under helgen innan, det var ju trots allt första advent, vilket också krävde sin alldeles för krävande julstädning. Nu kan man ju tro att jag låg i som fan, städade och fejade som värsta husmor, men vi skulle inte kunna komma längre från sanningen om jag satt här och påstod något sådant. Nä, jag veck lite tvätt, pullade med lite papper, tog en paus, fibblade lite med någon räkning, slängde in lite mer tvätt i vår kära tvättmaskin, ja och så fortsatte det i en härlig och avslappnad takt. Under tiden så for Eddo än hit och än dit, han städade under sängen, skrubbade fläkten och ventiler, dammade alla rum, gick iväg med sopor... ja listan kan göras lång. Ni förstår, vill han så är han en jäkel på att städa, allt städas minutiöst och det får ta den tid det tar, när han låst in sig i städ-mode då är det lika bra att jag håller mig undan för han godkänner ändå inte min städning...
 Ja, åter till denna helgen, vi bestämmde oss för att ta fram julgranen och pynta den, ja den är av plast MEN den är yvig och fin för det. Kanske kan man tycka att det var lite tidigt att ta fram granen redan då, men hallå, vi vet ju alla hur det är att vara barn och vilja att julen ska vara 11 månader lång, när man är 5 år ( snart... ) så vill man inte ta fram granen på lillejulafton för att kasta ut den på annandagen, nä man vill leva i julkänslan så länge det bara går. Noel går hela tiden och frågar - Är det jul nu? och min svar blir ju självklart - Ja, nu är det jul. Vi har dekorerat granen med garntomtar och kulor och pepparkakor som vi dekorerat med glasyr med våra namn men, jag kan faan inte hitta glittret. Sjukt irriterande, var fasen har jag bestämt mig för att lägga det om jag nu inte tyckt att det skulle ligga med det andra pyntet?! Riktigt typiskt mig.. - Åh, en skruvmejsel, jo men den kan vi lägga här i nattduksbordet...  aaah tandkräm, den lägger vi i kökslådan här. Jag är så förbannat bekväm!

   Jag såg dokumentären om alls våran Britta nu i helgen. Den var väl sisådär lite småtråkigt, inget spektakulärt avslöjades. Det enda jag kommer ihåg från programmet var Madonnas lilla medverkande mot slutet av programmet; hon såg ju för jävlig ut! Jag gillar ju Madonna, har gjort det sedan jag var en 8-9 år gammal, alltså ett gammal fan. Men blir man inte trött på att se denna ständiga strävan efter att se ut som om man vore 25-30 år gammal genom hela livet. Inget med Madonnas ansikte såg naturligt ut och jag tycker det är förjävla trist med tanke på att hon är en förbannat snygg kvinna i sig själv.
 Man kan väl bara hoppas på att det inte slutar så här illa;

   Ja jag har ju tyckt att denna helgen varit lite överflödig och nervpåfrestande, men nu har jag bestämt mig för att ändra inställning!
   Skälet till allt har ju från början varit att vi hittade ju en bostadsrätt i Skara som vi tycker verkar vara helt perfekt för oss; 3 rum + kök ( ok, det kanske inte är heelt perfekt, 4 rum så hade det varit perfelt =) ) och en liten trädgård, det är liksom ett radhus och inte en vanlig lägenhet med 4 våningar och balkonger. Perfekt! Den ska vi ha! Men såklart är det fler än vi som tycker det... Så då blir det budgivning, såklart. Inte bra för nerverna, inte bra alls. Vi la vårt senaste bud i fredags, vid elva-snåret, beskedet från mäklaren; de andra vill suga på detta tills på måndag. Aaaah! Fan vad kul då...
  Så nu spekulerar man ju fram och tillbaka... eller jag har slutat, faktiskt. Eddo och jag diskuterade lite och egentligen är det skitsamma hur det går om det blir vi eller de andra som får bostaden. Det finns fler och huvudsaken är att flytten blir av och att allt annat klaffar och vi kommer till ro. Och får den förändring och att våra liv tar den riktning som vi vill.



   Jag trodde aldrig att vi faktiskt skulle flytta från Stockholm och fortfarande känns det ju bara som en dröm. Jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att flytta därför har jag ju aldrig förväntat mig att Eddo skulle göra det, trodde heller aldrig att han skulle vilja. Men han gör det, för min skull mest av allt, men även för Noel. Vi vill inte att han ska växa upp i det hårda klimat som finns här i Stockholm, det kommer nog att vara tillräckligt svårt att försöka vägleda sitt barn genom livet som det är utan alla fällor och frestelser som finns i en storstad.
 Visst man kan väl resonera så att jag flyttade ju upp för hans skull ( men det var ju för min egen skull också ) och att han borde göra samma sak för mig men riktigt så lätt är det ju inte. Mycket står på spel vad gäller ekonomin ( och alla som känner Eddo vet hur han känner vad gäller ekonomiska chansningar ) och det kan man inte ta lättvindligt när man har barn, är man ensam är det lättare att chansa.
 Men jag är överlycklig och jag älskar Eddo för att han är villig att göra detta för mig, för oss. Det är mer än vad jag någonsin förväntat mig, men jag underskattade honom får jag väl säga, jag underskattade hans kärlek till mig ( haha, nu kommer han skrika rakt ut )...

  
Detta kommer ju att bli en förjävla lång helg, med vad som kommer att kännas som en evighetsväntan. Är det värt det kan man ju fråga sig... =/ Kommer ju inte att ha ro i kroppen att göra någonting, jaja det löser sig väl. Annars får jag/ vi bo i hyresrätt resten av våra liv =P

Aaah jag är ett nervvrak, en spillra av mitt forna jag... snart ett kadaver.

   Jag skaffade ett konto på Facebook för bra längesedan, men jag har aldrig använt mig av det förräns idag. Det var en jobbarkompis som tyckte att jag skulle skaffa ett konto för hon tycker det är hur bra och roligt som helst, jag var lite tveksam men aaah ok då.
 Så nu har jag suttit med det hela eftermiddagen, fan jag är hur seg som helst på att fixa profil mm, men faaan vad det är roligt att snoka rundor! Och fan vad jag hatar alla som har begränsat sina sidor så att man inte kommer in, jävla mesar! Jag förstår inte riktigt meningen med det, men men vi gör väl alla som vi vill...
 Ja men självklart har jag inte tid att sitta här och skriva mer för jag ska snöga vidare på Facebook nu =)

    Fy fan vilken natt! Ibland är det sådär riktigt surt att jobba och denna natten var en utav de tillfällena. Började med en irriterande timmis som jag väl får vara glad var kvar tills jag kom och bytte av henne 25 min innan mitt pass började, hon kunde inte komma där ifrån snabbt nog kan jag ju säga. Jag sa till henne att det fick bli ändring på det, jag har inte någon lust att byta av nere vid porten, fan dålig stil ( ja, jag låter kanske lite gnällig men det skiter jag i ).
  
   Tror ni inte sen att 40 min in i passet så går strömmen sin väg, beckmörkt och jag har inte en susning om var det finns ljus. Sen måste jag ju erkänna att när man går där i mörkret så kommer ju alla möjliga konstiga tankar om varför det blivit strömavbrott just där, just då, man tycker man hör något, stryker väggarna i sökandet efter något som kan bli ens enda ljuskälla, en livlina där i mörkret, på Reimersholme, i Stockholm, i Sverige i världen.
   Visst jag fann en tändare och adventsljusstaken stod på köksbordet, men det kändes fattigt och skuggorna var många. Efter blint sökande så fann jag sex värmeljus också som jag placerade strategiskt i lägenheten, ni vet i fall att....

   Natten fortlöpte lugnt och stilla som den ska, men självklart när sedan morgonen kom så skulle det vara vrångt och surt igen. Människor, kan inte vara med dem kan inte vara utan dem!