Ja jag har ju tyckt att denna helgen varit lite överflödig och nervpåfrestande, men nu har jag bestämt mig för att ändra inställning!
   Skälet till allt har ju från början varit att vi hittade ju en bostadsrätt i Skara som vi tycker verkar vara helt perfekt för oss; 3 rum + kök ( ok, det kanske inte är heelt perfekt, 4 rum så hade det varit perfelt =) ) och en liten trädgård, det är liksom ett radhus och inte en vanlig lägenhet med 4 våningar och balkonger. Perfekt! Den ska vi ha! Men såklart är det fler än vi som tycker det... Så då blir det budgivning, såklart. Inte bra för nerverna, inte bra alls. Vi la vårt senaste bud i fredags, vid elva-snåret, beskedet från mäklaren; de andra vill suga på detta tills på måndag. Aaaah! Fan vad kul då...
  Så nu spekulerar man ju fram och tillbaka... eller jag har slutat, faktiskt. Eddo och jag diskuterade lite och egentligen är det skitsamma hur det går om det blir vi eller de andra som får bostaden. Det finns fler och huvudsaken är att flytten blir av och att allt annat klaffar och vi kommer till ro. Och får den förändring och att våra liv tar den riktning som vi vill.



   Jag trodde aldrig att vi faktiskt skulle flytta från Stockholm och fortfarande känns det ju bara som en dröm. Jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att flytta därför har jag ju aldrig förväntat mig att Eddo skulle göra det, trodde heller aldrig att han skulle vilja. Men han gör det, för min skull mest av allt, men även för Noel. Vi vill inte att han ska växa upp i det hårda klimat som finns här i Stockholm, det kommer nog att vara tillräckligt svårt att försöka vägleda sitt barn genom livet som det är utan alla fällor och frestelser som finns i en storstad.
 Visst man kan väl resonera så att jag flyttade ju upp för hans skull ( men det var ju för min egen skull också ) och att han borde göra samma sak för mig men riktigt så lätt är det ju inte. Mycket står på spel vad gäller ekonomin ( och alla som känner Eddo vet hur han känner vad gäller ekonomiska chansningar ) och det kan man inte ta lättvindligt när man har barn, är man ensam är det lättare att chansa.
 Men jag är överlycklig och jag älskar Eddo för att han är villig att göra detta för mig, för oss. Det är mer än vad jag någonsin förväntat mig, men jag underskattade honom får jag väl säga, jag underskattade hans kärlek till mig ( haha, nu kommer han skrika rakt ut )...