Nu vet jag Elin, och jag är förfärad.

Noel och jag spenderar helgen hos familjen Andersson/Sahl och det känns för jäkla bra. Man behöver komma hemifån ibland och även om man spenderar tiden i grannbyn istället för hemma så känns det ändå som en liten mini-semester. Noel var så glad när jag hämtade honom idag och sa att vi skulle åka hem till Elin, det värmer att han och Elin har en så bra och stark relation som de har, det gör honom gott.

Iaf så satt Elin och jag och gottade oss åt att Så ska det låta börjar igen men vi undrade om det fanns något mer intressant denna helg att titta på, men vi konstaterade att utbudet på helgen är oftast ganska så torftigt. Men så ville Elin minnas att det var något som hon sett att hon ville se, hon kunde bara inte komma på vad det var.

Jag råkade se en tv-tablå, nu vet jag - Körslaget...

Ve och fasa. Det är så dåligt att jag knappt vill vara i samma hus som det sänds i. Jag får be till gudarna om styrka för att ta mig igen detta styrkeprov. Eller ta en promenad...

Nej, det är nog bäst att börja be redan nu!

Nu är jag lite elak, jag läste precis min syster Ericas blogg och hon hade ätit en toast. EN TOAST. Jag satt här och småfnissade för mig själv och skakade lite på huvudet. Toast skriver man ju fan bara för att det låter så mycket mer fäääncysmääääänchy än - rostad macka. Vad är det för fel på våra hederliga rostade mackor, ingenting är jag så vågad att jag vågar påstå. Men jag är en väldigt vågad person, en mindre vågad person som Erica känner behovet av en - toast. Men det är ju tur att det finns Ericor i vårt samhälle, annars hade det varit risk för tsunami.

När jag var liten, eller vem försöker jag lura, jag har alltid varit en smörgåsälskare. Ända sedan jag var en liten tanig, brunbränd ( visst låter det som jag ) och energirik tösabit som skuttade fram, ja för ni har väl märkt att ungar kan inte gå; deras lägsta nivå det är att skutta fram, nästa steg är tjurrusning, så har jag älskat en hederlig macka med smör på. Men jag har aldrig gillat dendär tråkiga kanten, den som är under brödet.
Som jag skydde den delen, jag var tvungen ( för man kan ju inte bara kasta ) att ta mig förbi denna, denna ärkefiende som den kom att bli, för att komma åt denna annars så ljuvliga macka.
Så som den människa jag var så var jag tvungen att komma på något, jag var tvungen att lura min hjärna att faktiskt äta denna förkastliga kant och inte lida varje gång; jag började intala mig själv att underkanten, den var det nyttigaste på hela mackan! Nu tänker ni; - Vad är det för jävla idiot, det går ju inte bara att intala sig själv något och så tror man helt plötsligt på det.

Jo så är det fan ta mig den visst då!

Jag kom fasen på mig själv imorse när jag satt och åt min macka, självklart började jag med kanten, att jag i mitt bakhuvud tänkte att jag var tvungen att äta den tråkiga nyttiga kanten först och sen skulle jag få min goda macka. Men där sa jag STOPP, NU FÅR DET FAN VARA NOG, jag slet av djävulskanten och slängde den med ett raseri i papperskorgen.

ALDRIG MER SÄGER JAG BARA, ALDRIG MER EN KANT!