Smaskande... jag hatar det. Eddo är expert på det.
Just nu sitter han i vardagsrummet med en påse dumle-kolor; prassel prassel prassel som sedan går över i ett förbannat JÄVLA smaskande. Jag har god lust att ta hela påsen och köra ner den i halsen på honom!
Tror ni vi hade bott ihop sen?
Gud vad många känslor och begär det är man måste förtrycka i ett förhållande.. är det verkligen rättvist, borde jag inte bara få göra som jag vill precis när jag känner för det?
Ääh, det gör jag ju såklart inte.. det vore ju inte normalt av mig att gå till sådana ytterligheter för en sådan liten smackande bagatell.
Ångande av förtryckta känslor har jag istället tagit mitt pick och pack ( läs, dator; vi är som ett i dagsläget ) och satt mig i köket. Spelar det någon roll att alla mina förtryckta känslor kommer få mig att öppna pringles-burken, som står ovanpå kylskåpet, för att sedan hänge mig åt ett gränslöst frosseri som ska återställa min mentala balans.

Aha!

Nu vet jag hur Oprah brukar känna sig vid ett utav sina "aha-moments". Helt plötsligt är allting glasklart, varför såg jag inte detta innan? Hur kunde jag vara så blind?!

Det är Eddos fel att jag är tjock. Tänk om han bara kunde sluta smaska.
Men det kommer ju inte att hända, karlar tar väl inte hänsyn till oss kvinnor och sätter oss i första rum. Nej nej, det är vårt jobb, det är ju därför jag nu sitter på en obekväm köksstol medan han ligger och vräker sig med alla sina 193 cm i soffan.

Och här har jag gått och trott att felet låg hos mig. Haha! Ibland är det roligt såhär i efterhand att se hur fel på det man har varit.

Gud vad upplyftande! Tror jag ska ta och fira det här med lite choklad!