Som jag säkert skrivit innan så bor vi på en liten kulle, det är ingen Nävlingeås utan bara en kulle. När vi beger oss hemifrån så är det i nedförbacke medan när vi går hem så är det i uppförbacke. Jag vet inte varför jag aldrig kan bosätta mig på ett slättland ( nästa bostad ligger också på en kulle har jag för mig ) men de verkar inte ligga i min ödeslott helt enkelt.
 Det är nu februari, vad man kallar svensk vinter vilket just nu innebär ett ytterst tunt lagar med snö och en förbannad massa is under. Jag tror att vi alla är rungande överens om att det borde lagstadgas mot is på andra platser än isrinkar och sjöar/hav, vi får se hur det går med det människan har trots allt kunnat dela hav...
 Jag gick och handlade, jag var påväg ned för min kulle och jag tog det ödesdigra beslutet att ta genvägen till Willys, genvägar är ju senvägar det vet vi, och jag gjorde mycket annat än att bara gå längs med denna genväg som går igenom en skogsdunge och en hyfsat brant backe. Trots att jag redan halvvägs förstod att detta skulle sluta på ett allt annat än ett önskvärt sätt så övervägde jag aldrig ens att ta en annan väg. Det är ju också p g a detta som att jag mitt i backen fann mig själv på alla fyra kanandes ned för backen medan jag försökte ta mig till säker mark, detta hände inte en utan två gånger... Jag har ramlat många gånger i mina dagar, men det är säkert 15-20 år sedan jag åkte kana ned för en backe.

Jag tog det andra hållet hem...