Idag ska Noel på sin första fotbolls"träning", han säger "att han ska spela fotbollsplan". Han har skrutit om detta på dagis, om hur han har varit och handlat jättebra skor av en "den röda pojken" och att han ska ha dem när han ska tävla fotboll på torsdag ( ja, vi kan inte begära för mycket han är trots allt bara 4½ år ). Sen att han var sur som strömming när vi skulle köpa dem det nämnde han inte, han ville inte alls ha dessa skor, han skulle kasta dem så fort han bara fick chansen. Nu är det annat ljud i skällan minsann...

 Ja jag har inte varit någon ängel när det gäller denhär fotbollen jag heller, jag har använt mig av fulspel för att få Noel till att göra som jag vill; - äter du inte upp maten så kan du ju inte spela fotboll... städa ditt rum för det gör stora pojkar och det är ju bara stora pojkar som spelar fotboll... Noel, kom nu hit här för annars kan du glömma fotbollen...
Fy fan vad desperat man är ibland, det låter ju riktigt hemskt nu när man tänker på det i efterhand, fast att jag vet om att det är såhär man drar och stretar med hur många konflikter som helst med det lilla livet.

 
 Nu är det väldigt spännande med Micke och Kräk-Eva på 5an, de ska räkna ner till noll, vi kan avbryta dem när som helst, glöm inte det, när som helst och kamma hem den stora STORA vinsten. De börjar på 5, håller upp varsin hand som symbolerar nedräkningen.. Nedräkning börjar, de undrar hela tiden om jag vet vad detta innebär för mig, vilken chans detta är för mig? Jag tror inte jag förstår för detta verkar ju vara något helt fantastiskt stort, evig lycka...
 Och så gör de det mest otroliga, går från 5 till 4, nedräkning med fingrarna för oss som inte kan visualisera detta, de gör inte det som alla förväntar sig; tar bort tummen, nej då de tar bort lillfingret. Jag försöker och försöker hålla lika raka fingrar som de med lillfingret böjt, men jag kan inte. Ja nu förstår jag hur fantastiskt detta var, jag har fått skåda ett stordåd.