Stressmoment
Ja jag kan inte kalla det något annat, min panikartade livsfråga; vad ska jag bli när jag blir stor!?
Det är ett stressmoment i världsklass och när valet väl är gjort kommer frågan att ha ångest över övergå till; gjorde jag rätt val!? Och svar på denna fråga kommer jag väl inte få förrän om en 10-15 år och då känns det ju så dags. Visst man kan ju sadla om, men let's face it, jag är 43 om 15 år, inte 33 och Eddo och hans inställning till lån/studielån kommer leda till hjätstillestånd och för tidig död för honom om jag helt plötsligt kommer en dag och säger att jag vill sadla om och ta ännu ett lån. Nä, jag vill ju att han ska hänga med lite längre än så.
Det som är närmast till hands är ju lärare, men varför frågar jag mig då? Vad är det egentligen med läraryrket som lockar? Och jag vet fasen inte om det finns något som lockar, jag har mest tänkt på det yrket för att jag älskar att själv studera ämnena historia, religion, samhäll och detta för att jag en fantastiskt bra lärare i de ämnena när jag gick gymnasiet. Men det är som min studievägledare sa, bara för att jag tycker om att själv plugga de ämnena betyder inte det att jag tycker om att lära ut dem. Eller att jag är bra på det.
Socionom har slagit mig med, det verkar intressant på ett lite luddigt vis, egentligen vet jag knappt vad man gör när man väl är färdig med utbildningen. Lite vet jag kanske, jag vet att socionomer kan jobba med ganska många olika typer av saker, men det är ju ofta med människor, utsatt på ett eller annat sätt. Är det rätt för mig som kan vara ganska så cynisk och oempatisk ibland. Är det kanske en fördel?
Bibliotikarie har ju också snuddat vid mina tankar, men det är ju min kärlek till läsandet och böcker som gjort att jag överhuvudtaget tänker på det yrket. Tänk att låta livet kretsa kring böcker, det låter ju helt underbart, men så vet jag ju att det innebär så mycket mer och jag vet inte om det är så speciellt intressant.
Djurhälsovårdsinspektör ( om det nu är den rätta titeln ) är väl egentligen det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle jobba med något som jag tycker är väldigt viktigt. Problemet ligger i utbildningen, troligen måste man vara veterinär eller liknande ( jag förstår iofs inte vad liknande skulle vara, antingen är man veterinär eller inte ) för att vara behörig till detta yrke och utbildningen är både lång och svår att komma in på, om jag är realistisk så för svår plus att jag måste läsa ännu mer ämnen på gymnasienivå för att ha behörighet.
Ah det är ett jäkla gissel, och samtidigt frågar jag mig varför det ska vara så viktigt, jag vill inte leva mitt liv på jobbet ( då menar jag inte tidsmässigt ), jag vill inte att det ska vara något som tar plats i mitt liv, eller? Vill jag känna att det jag gör gör skillnad, kommer det att förändra mig och mitt liv till det bättre? Det logiska svaret vore; ja! men sedan när blev livet logiskt?
Det är ett stressmoment i världsklass och när valet väl är gjort kommer frågan att ha ångest över övergå till; gjorde jag rätt val!? Och svar på denna fråga kommer jag väl inte få förrän om en 10-15 år och då känns det ju så dags. Visst man kan ju sadla om, men let's face it, jag är 43 om 15 år, inte 33 och Eddo och hans inställning till lån/studielån kommer leda till hjätstillestånd och för tidig död för honom om jag helt plötsligt kommer en dag och säger att jag vill sadla om och ta ännu ett lån. Nä, jag vill ju att han ska hänga med lite längre än så.
Det som är närmast till hands är ju lärare, men varför frågar jag mig då? Vad är det egentligen med läraryrket som lockar? Och jag vet fasen inte om det finns något som lockar, jag har mest tänkt på det yrket för att jag älskar att själv studera ämnena historia, religion, samhäll och detta för att jag en fantastiskt bra lärare i de ämnena när jag gick gymnasiet. Men det är som min studievägledare sa, bara för att jag tycker om att själv plugga de ämnena betyder inte det att jag tycker om att lära ut dem. Eller att jag är bra på det.
Socionom har slagit mig med, det verkar intressant på ett lite luddigt vis, egentligen vet jag knappt vad man gör när man väl är färdig med utbildningen. Lite vet jag kanske, jag vet att socionomer kan jobba med ganska många olika typer av saker, men det är ju ofta med människor, utsatt på ett eller annat sätt. Är det rätt för mig som kan vara ganska så cynisk och oempatisk ibland. Är det kanske en fördel?
Bibliotikarie har ju också snuddat vid mina tankar, men det är ju min kärlek till läsandet och böcker som gjort att jag överhuvudtaget tänker på det yrket. Tänk att låta livet kretsa kring böcker, det låter ju helt underbart, men så vet jag ju att det innebär så mycket mer och jag vet inte om det är så speciellt intressant.
Djurhälsovårdsinspektör ( om det nu är den rätta titeln ) är väl egentligen det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle jobba med något som jag tycker är väldigt viktigt. Problemet ligger i utbildningen, troligen måste man vara veterinär eller liknande ( jag förstår iofs inte vad liknande skulle vara, antingen är man veterinär eller inte ) för att vara behörig till detta yrke och utbildningen är både lång och svår att komma in på, om jag är realistisk så för svår plus att jag måste läsa ännu mer ämnen på gymnasienivå för att ha behörighet.
Ah det är ett jäkla gissel, och samtidigt frågar jag mig varför det ska vara så viktigt, jag vill inte leva mitt liv på jobbet ( då menar jag inte tidsmässigt ), jag vill inte att det ska vara något som tar plats i mitt liv, eller? Vill jag känna att det jag gör gör skillnad, kommer det att förändra mig och mitt liv till det bättre? Det logiska svaret vore; ja! men sedan när blev livet logiskt?
Kommentarer
Trackback
