Tittade på "Vem vet mest" innan, en utav tjejerna, en deltagare, log stort och skrattade hela programmet. I början tyckte man ju att hon verkade lite gullig, efter en stund tyckte man att nu räcker det lilla gumman, mot slutet av programmet kände man hur hela ens medvetande skrek "SLUTA SKRATTA DIN LILLA TÖNT". Väldigt fientligt jag vet, men så rolig är varken programmet eller programledaren Rickard Olsson. ( ja jag vet, hon var säkert nervös, men tänk va jobbigt om hon är så på riktigt, fnissar och skrattar åt allt, det är ju sådana som göra att mordstatistiken är så hög )

 Pratade med Elin idag och vi diskuterade, tvivel, tvivel på sig själv, ens kunskap och ens intelligens. Hur man ofta kan hålla käften i en diskussion ( säg i skolan ) om ett ämne enbart av rädsla att uppfattas som dum eller korkad. Fast att man egentligen vet om att det man har att säga är lika relevant och "spott on" som någon annans reflektion. Varför är det så? Det är så förbannat svenskt och irriterande. Vi stör oss på amerikaner och deras tro på sig själva och deras nation, men detta är något som de får lära sig redan i skolan, att man ska tro på sig själv och ens egen förmåga.( missförstå mig rätt nu, jag stör mig lika mycket på kaxiga yankes som ni gör ) Det är något som man i svenska skolan också borde se till att elever jobbar på, för om man tror/ vet att man kan så ökar också ambitionerna.

 Jag vet att när jag gick i grundskolan så var jag en medelmåtta, ni vet en sådan som fick 3:or i det mesta, mitt medel var typ 3.3 när jag gick ut nian. Jag såg aldrig mig själv som intelligent, tyckte inte att jag var speciellt bra på någonting. Gymnastiet gick jag ut med väldigt spridda betyg, från IG till MVG, det blev faktiskt endel MVG men jag intalade mig själv att det var enbart för att jag gick på Önnestad, nog var det enklare där det var ju så många som fick dåliga betyg medan jag fick bra.
 Men såhär i efterhand så är jag så jäkla irriterad på att jag hade den inställningen, på att jag inte trodde på mig själv och min intelligens. Jag fick inte bra betyg i alla kärnämnena för att det var en enklare skola utan för att jag la ner tid och tyckte det var intressant, jag hade faktiskt endel lärare som gjorde lektionerna riktigt intressanta.

 Jag gjorde Högskoleprovet i våras, guuud vad jag var nervös, hade riktig ångest för det kändes som min intelligens satt på spel. Löjligt, ja, men tyvärr riktigt jäkla sant. Man ifrågasätter sig själv så mycket efter att man gjort provet så det känns omöjligt att svara på om man gjort bra ifrån sig eller inte. Men självklart så drar man till i underkant när man ska försöka uppskatta vilken poäng man fick, jag sa till Elin säkert 100 ggr att "nä, 0.7-0.8 nått sånt blev det nog". Elin tyckte att jag var full av skit och att jag nog skulle få se.. Och det fick jag fan, jag blev som en liten ungen på julafton när jag såg mitt resultat; 1.4. ( ja, det är ju knappast något jag blir läkare på... men jag var fan stennöjd )
 Men visst, nu när jag skriver detta känner jag ju genast att jag måste ursäkta min egen lovprisning över mig själv och min prestation genom att säga att jag har en fördel iom att jag läser så pass mycket som jag gör, både svenska och engelska böcker. Det är en fördel helt klart, för jag sög fet balle på matte och diagram/kart-delen haha.

 Jag ska göra allt i min makt för att Noel ska tro på sig själv och sin förmåga, att förstå att the sky is the limit, han ska inte få sätta gränser för sig själv, han ska inte se ner på sin egen förmåga eller möjlighet. För jag kan känna att om man själv fått lite fler positiva ord, lite mer positivt stöttande så kanske jag aldrig varit dendär medelmåttan som jag tyckte att jag var.


 Tydligen är Michael Jacksons kalsonger från polisutredningen kring misstankarna kring sexuellt ofredande av minderårig till salu. 6 mille är utgångspriset. Fy fan det här är ju det bästa sen tetrapak! Vad säger ni, ska vi gå ihop, göra slag i saken och ropa hem godbiten?!