Det finns en oskriven regel att när man åker tunnelbana så tittar man inte på sina medpassagerare. Gör man det så kan man mycket väl vänta sig en "va-glor-du-på-din-jävla-idiot"-blick, jag ger själv sådana, det sitter i ryggmärgen.
 Nu är det så att det enda jag vill göra när jag åker tunnelbana är att stirra på människorna som sitter i min "fyrkant"! Särskilt illa är det om det är en snygg person ( tjej eller kille det spelar ingen roll, de är lika fascinerande vilken som ) eller en person av lite udda karaktär. Visst vill man bara dra in varje centimeter av en snygg persons utseende, man blir helt uppslukad. Medan med en "konstig typ" sitter man och fnissar lite inombords över - ja den jackan kan man ju också köpa om man vill de   -   eller  -   ho ho ho vilken näsa   - man skulle ju aldrig drömma om att säga något rakt ut utan detta är helt privata tankar.
 
 Ibland så kan det ju dock vara så att man är den som känner sig utstirrad och det är bara en krypande obehaglighets-känsla. Man går igenom hela ens utseende och klädsel i tankarna; har jag någon stor fläck på kläderna eller sitter de särskilt illa just idag, har jag missat med sminket,  aaaah jag vet att jag behöver färga rötterna, ja listan kan göras meterlång.....
 Någon morgon för inte så längesen så satt det en kille ( sheeetfräsch; den värsta sorten *s* ) mittemot mig på tåget och han stirrade, fast inte alls på ett obehagligt vis. Och det som är är ju att stirrar någon på en så försöker man ju verka helt obrydd men egentligen vill man bara stirra tillbaka. Så jag försökte ju smygstirra på snubben, men de gick ju inte alls för när jag titta på honom så stirra han ju rakt på mig och så sitter han där och ler rakt mot mig och detta upprepades flera ggr. Jag blev ju helt generad, jag blev tvungen att ta upp mobilen och låtsas som om jag hade hur mycket som helst att göra på den, skriva falska sms mm.

 Att vara människa är en hel vetenskap!