... ja var tog luften vägen...
 Hade någon hört mig hade de nog undrat vad som hände när Sanna Kallur störtade mot marken vid första häcken... Man kan väl säga att jag drog efter andan, med lite extra kraft... Usch det kändes så snöpligt och så förbaskat orättvist att hennes OS skulle sluta på det viset! Hon bär ju sina känslor på utsidan också så man verkligen plågas när man ser hur förkrossad och ledsen hon är, måste sitta och återhämta sig för att kunna gå igenom den lilla "press-gatan" och svara på alla reportrarnas frågor om hennes "misslyckande".. Sen tycker jag ju att den svenske reportern skötte sig ganska så klantigt, han bara kom med fler och fler frågor fast att man såg att hon fick kämpa och kämpa med rösten och tårarna för att kunna svara...
 Usch jag känner verkligen för henne, hon bjuder så mycket på sig själv att man inte kan annat än önska henne allt gott i världen.. Men det var underbart att höra att hon minsann hade fler tävlingar framför sig, det skulle komma ett OS till, minst... Det är den andan som föder en vinnare..